homein Englishauf DeutschFinnish100 års fredsarbete

Internationella Fredsbyråns och andra internationella fredsföreningars historia

av Rainer Santi
version 4 maj 1992




Innehåll:

Förord

1. Vad är fredsrörelsen?

2. Den organiserade fredsrörelsens ursprung

3. Universella fredskongresser - Skapandet av den permanenta Internationella Fredsbyrån
1899: Den första internationella fredskonferensen
Ansträngningar att nå arbetarrörelsen
Pacifism mot nationalism: Ansträngningar för att stoppa katastrofen

4. Efter första världskriget - en mångfald av fredsföreningar
1915: Internationella Kvinnoförbundet för Fred och Frihet (IKFF)
1919: International Fellowship of Reconciliation (IFOR)
1921: War Resisters International (WRI)
1920-talets fredsvåg
1927: Internationella Kommittén för Samordning av Fredskrafterna" (CIC) - och Joint Peace Council

5. En ny start efter andra världskriget
1949: International Liaison Committee of Organisations for Peace (ILCOP)
1949: Världsfredsrådet (World Peace Council, WPC)
1950-talets fredsvåg
1963: International Confederation for Disarmament and Peace (ICDP)
1964: Återskapandet av IPB
Vietnamrörelsen
Rätten att vägra värnplikt och militära order
Allmän och fullständig avrustning - Special N.G.O. Committee on Disarmament

6. 1980-talets fredsvåg
1980: International Physicians for the Prevention of Nuclear War (IPPNW)
1980: The European Nuclear Disarmament Appeal (END)
1981: International Peace Cooperation and Co-ordination (IPCC)
Kärnvapnen och folkrätten
1984: Sammanslagning av IPB och ICDP, kontakter med IPCC
Internationell vapenhandel och FNs tredje specialsession om nedrustning

7. En tillbakablick, och en titt på framtiden
Efterord av Colin Archer


Appendix:

1. Seminarier och konferenser som anordnats av IPB och dess efterföljare

2. Lista över IPBs medlemsföreningar 1992

3. IPBs förtroendevalda sedan 1963, och nobelpris

Innehåll

Förord till den svenska upplagan

Sedan jag satte slutpunkten på manuskriptet till den engelska utgåvan av den här skriften i mars 1991 har det hänt en hel del som påverkar det internationella fredsarbetet. Sovjetunionen är upplöst, Warszawapakten har självdött, och nya stater har bildats i Baltikum och Jugoslavien. Flera länder är på väg in i EG. Nya etniska och nationella konflikter har brutit ut i bland annat det forna Sovjetimperiet. Det blir uppenbart att fredsrörelsen får nya uppgifter, och att helt andra krav ställs på den. Colin Archer, IPBs nuvarande generalsekreterare har skrivit till ett kapitel om IPBs verksamhet under det senaste, händelserika året. Där det varit möjligt, har också själva skriften uppdaterats.

Det språk som mest allmänt används inom det interantionella fredsarbetet är engelska. Därför har också oftast engelska föreningsnamn använts, när det inte finns välkända översättningar på svenska. Internationella Fredsbyrån förkortas med IPB - International Peace Bureau på engelska. Alla dessa beteckningar används i den följande texten. Tack, Kerstin Fredriksson, för hjälpen med översättningen, och Elisabeth för förståelsen för att allt tar så mycket längre tid än jag tror från början.

Maj 1991

Förord

Detta är en fredsarbetets historik av en aktivist engagerad i det internationella fredsarbetet. Jag tror att de samlade erfarenheter som bildar fredsrörelsens historia är värdefulla tillgångar som kan leda oss i vårt nuvarande arbete. Bokens syfte är att förmedla en historisk syn till pacifisten. För mig har fredsrörelsens historia varit en inspiration i mitt dagliga arbete. Den har också gett mig perspektiv, vilket är särskilt viktigt när det sker stora politiska förändringar, som idag.

Det har skrivits många böcker och artiklar om fredsrörelsen. Denna bok beskriver den inifrån Internationella Fredsbyrån och dess sekretariat i Genève. Det är en god utsiktspunkt. IPB är den äldsta existerande internationella fredsorganisationen. Mycket information, många diskussioner och personer engagerade i fredsrörelsen har varit i kontakt med IPB under de gångna 100 åren. IPBs historia återspeglar fredsrörelsen i stort.

Det skulle vara omöjligt att göra en fullständig beskrivning av fredsrörelsen. Den är alltför mångfaldig och bred. En anledning till att saker utelämnats är att den internationella fredsrörelsen inte är särskilt välorganiserad. Kanske kan denna bok göra djungeln av förkortningar och rörelser något mer lättförståelig, och vara en handbok för aktivister som är intresserade eller engagerade i internationellt samordnande eller organiserande.

IPB har gått igenom flera utvecklingsstadier då föreningen helt ändrat karaktär. I början höll man en nära kontakt med maktcentra i Europa. Föreningen drog till sig regeringsmedlemmar och personer med en "position". IPBs ledande roll i fredsrörelsen ifrågasattes inte. Under denna tid fick man en stor betydelse i världspolitiken, och för skapandet av en intellektuell bas för hur internationella relationer skulle skötas. Efter första världskriget uppstod en mångfald av fredsrörelser och av olika mål och strategier. IPB förlorade sin centrala roll och fredsrörelsen mycket av sin direkta påverkan på världspolitiken. Efter andra världskriget måste IPB -- liksom praktiskt taget alla fredsorganisationer - ombildas från grunden och hitta en meningsfull roll i det annalkande kalla kriget. Föreningen blev ett centrum för studier och debatt för medlemsorganisationer. Man koncentrerade sig speciellt på att introducera nya fredsfrågor i rörelsen, hos regeringar och i Förenta Nationerna. Man gav också ekonomiskt stöd till fredsorganisationer. Men på detta sätt förbrukade IPB sina resurser, och mot slutet av 1970-talet kunde man inte längre tillföra något till vad de många nya fredsforskningsinstituten åstadkom, eller till den allmänna debatten. Men IPB var fortfarande en stabil referenspunkt i den snabbt föränderliga fredsrörelsevärlden. Medan hundratals nya fredsgrupper föddes i början på 80-talet, utvecklades IPB till en serviceinstitution, och ett nätverk av många sorters fredsorganisationer. Medlemsantalet i IPB tredubblades.

För att kunna skriva denna bok har jag tacksamt fått hjälp av många människor. Jag vill särskilt nämna Ilkka Taipale, Erkki Tuomioja, Guido Grünewald, Helmut Mauermann och hans doktorsavhandling "Das Internationale Friedensbüro 1892 - 1950", och Matthias Finger och hans doktorsavhandling "Paix - Les dix bonnes raisons d'adhérer au nouveau mouvement pour la paix". Judith Winther, Wim Bartels, Ken Coates, Tomas Magnusson, Edith Ballantyne och många andra som har varit - och är - direkt engagerade i fredsarbetet har svarat på mina frågor. Colin Archer, nu generalsekreterare för IPB, har gett texten en sista finputsning. De uttryckta åsikterna är mina egna.

Rainer Santi, Genève och Stockholm, mars 1991

Innehåll

1. Vad är fredsrörelsen?

Två sätt att beskriva fredsrörelsen är att analysera dess ideologiska strömningar, och dess institutioner. Detta kapitel presenterar fredsrörelsens ideologiska strömningar och hur de har yttrat sig. Institutionerna och organisationerna i fredsrörelsen, i synnerhet de som är knutna till Internationella Fredsbyrån, kommer att presenteras och beskrivas allt eftersom i denna bok.

Fredsforskaren Nigel Young urskiljde 1985 nio pacifistiska traditioner, som här presenteras i kronologisk ordning.

Fem av dem uppstod före första världskriget; religiös pacifism (vapenvägran av samvetsskäl), liberal internationalism, från början benämnd "pacifism", värnpliktsvägran, antimilitarism - socialistiskt motstånd mot krig, och socialistisk internationalism.

Mellan de två världskrigen uppstod två traditioner till; feministisk antimilitarism och radikalpacifism, inspirerad av Gandhiskt icke-våld.

Efter andra världskriget uppstod en kommunistisk internationalism, ledd av Världsfredsrådet (World Peace Council, WPC), och Anti-atomvapenrörelsen.

Till dessa kan man lägga fredsrörelsers tendens att koppla samman fred och mänskliga rättigheter, fred och Tredje Världens utveckling, och fred och miljö.

Fredsforskaren Matthias Finger urskiljer tre huvudsakliga ideologiska strömningar i fredsrörelsen. Dessa är pacifism, anti-militarism och kärnvapenmotstånd.

Pacifismen har ett borgerligt ursprung. Den framhäver skiljedomsförfarandet som svar på konflikter och har en negativ definition av fred: frånvaro av krig. Den lägger tyngdpunkten på förhandlingar och på skapandet av speciella institutioner som Internationella Skiljedomstolen i Haag och Förenta Nationerna. Intresset riktar sig mot relationerna mellan länder. Pacifistiska institutioner började växa upp på 1890-talet: Inter-Parlamentariska Unionen (IPU) 1889, Internationella Fredsbyrån 1892. 1899 och 1907 hölls två mellanstatliga konferenser i Haag. För första gången sände de flesta stater sina representanter för att förhandla om säkerhet och fred. Den Permanenta Internationella Skiljedomstolen skapades. Efter första världskriget skapades Nationernas Förbund 1920. 1946 upplöstes det och ersattes med Förenta Nationerna. Fastän FN-stadgan börjar med det välkända "We, the peoples of the United Nations ..." är FN huvudsakligen en organisation av regeringar - och inte särskilt enad.

Antimilitarismen hör till arbetarrörelsens traditioner. Mera precist härstammar den från den anarkistiska och anarko-syndikalistiska traditionen som slår fast att klasskampen inte ska föras av partier eller representanter för syndikalisterna, utan av arbetarna själva. Målet med Antimilitarismen är att ändra det politiska systemet. Betoningen ligger på vägran att tjäna krigshetsarna. Dess kärnfråga är relationerna mellan individen och samhället. Det var ofrånkomligt att all antimilitaristisk aktion genast kom i konflikt med staten och dess försvarare, armén ("kapitaliststatens vakthund").

Före första världskriget förespråkade antimilitarister och den andra arbetarinternationalen en generalstrejk mot vad de uppfattade som ett imperialistiskt krig. Men när kriget började visade sig nationalismen vara starkare än klasslojaliteten. Antimilitarismen fick sitt genombrott efter första världskriget, särskilt i Tyskland, där Nie Wieder Krieg-rörelsen uppstod 1919. I Danmark grundades Aldrig Mere Krig (AMK). 1950-51 uppstod Ohne mich-rörelsen, också i Tyskland. Den tyske historikern Guido Grünewald noterar att dessa rörelser fick sitt största stöd från borgerliga delar av samhället. De var pacifistiska rörelser med antimilitaristiska krav som ibland lyckades bilda koalitioner med republikanska organisationer.

På 1950-talet och början av 1960-talet blev kärnvapenmotståndet den centrala kraften i de flesta industrialiserade länders fredsrörelser. En huvudanledning till uppkomsten av denna tendens kan ha varit pacifismens och antimilitarismens misslyckande att förhindra andra världskrigets utbrott. Detta hölls ofta till de pacifistiska och anti-militaristiska rörelsernas last. Rörelserna anklagades till och med för att ha varit en av anledningarna till kriget. Man säger då att de lyckades hålla Frankrike och England vid förhandlingsbordet (i München) med Nazi-Tyskland medan Nazi-Tyskland ocuperade Tjeckoslovakien. Man lyckades till exempel bra med att avrusta Storbritannien, och beredde därmed vägen för Hitler. Argumentet kan ifrågasättas. Den brittiska "eftergiftspolitiken" hade ekonomiska motiv. Men Pacifism och Anti-militarism hade misskrediterats.

Kärnvapenmotståndet, eller den "Nukleära Pacifismen" riktas mot kärnvapenkapplöpningen och kärnvapenproven. Den har haft två expansiva perioder. Den första, på 1950-talet när kärnvapnen introducerades i Storbritannien och Tyskland, och när kärnvapenprov utfördes i atmosfären. Campaign for Nuclear Disarmament (CND) i Storbritannien, de tyska Göttinger Appell och organisationen Kampf dem Atomtod, samt Sane i USA stammar från denna tid. Den andra perioden kom på 1980-talet när Nej till kärnvapen-grupper startades i Danmark och Norge. Rörelsen blev särskilt stark i Holland. NATO-företrädare var rädda att "Hollanditis-smittan" skulle sprida sig och förhindra den planerade utplaceringen av nya kärnvapen i Europa.

Alla dessa olika tendenser har överlappat och glidit ihop med varandra. De kan alla urskiljas i dagens fredsrörelse. Internationella Fredsbyrån som grundades i den liberalpacifistiska traditionen, består idag av medlemföreningar från alla de olika lägren; pacifister, feminister, anti-militarister, radikala icke-våldsgrupper, kärnvapenmotståndare, grupper som stöder Förenta Nationerna, socialistiska och "borgerliga" grupper, fackföreningar och religiösa grupper, såväl som organisationer som arbetar med mänskliga rättigheter och fred, utveckling och fred, och miljö och fred.

Innehåll

2. Den organiserade fredsrörelsens ursprung

Lokala fredsföreningar började uppstå vid Napoleonkrigens slut. Dessa krig hade hållit på i 25 år när de slutligen upphörde 1815, och hade lett till över två miljoner döda. Fredsföreningarna var delar av en liberal rörelse för politisk reform med mål som mänskliga rättigheter, social upprustning, fri handel, slaveriets upphävande och ett slut på krigförandet. Typiska exempel var American Peace Society i New York, grundad 1815, och Society for the Promotion of Permanent and Universal Peace, mera känd som London Peace Society, grundat på kväkar-initiativ 1816. Den etiska pacifismen hos dessa första föreningar förstärktes senare av ideer som härstammade från Frankrike som såg internationell lag som ett alternativ till krig och som ett sätt att lösa internationella konflikter. Rörelsen spreds gradvis. Den första kontinentala europeiska fredsföreningen grundades i Genève 1830. London Peace Society skapade ett nätverk av lokala grupper, och dess medlemsantal växte, emellertid bara hos medelklassen.

För att sprida rörelsen, och för att skapa en plattform från vilken fredsrörelsen kunde utveckla ett internationellt program, började pacifister och fredsföreningar att anordna fredskongresser. Ett ytterligare mål med kongresserna var att etablera pacifismen som en viktig ideologi, vid sidan av socialism och liberalism.

Den första internationella fredskongressen i London 1843 var huvudsakligen ett brittiskt-amerikanskt företag. De följande kongresserna drog till sig ett mer internationellt deltagande, men brittiska och amerikanska föreningar var länge rörelsens spjutspetsar. Världsfredskongresser hölls i Bryssel 1848, i Paris 1849, Frankfurt 1850, London 1851, Manchester 1852 och Edinburg 1853. De sammanförde intellektuella, affärsmän, advokater, kyrkligt folk, och statsmän. Pariskongressen, över vilken Victor Hugo presiderade, antog vad som kan ha varit den internationella fredsrörelsens första program:

Då endast fred kan säkerställa nationernas moraliska och materiella intressen, är det regeringarnas plikt att överlämna alla konflikter som uppstår mellan dem till skiljedom, och att rätta sig efter det utslag de domare de själva har valt utdelat."

Armeerna skulle minskas proportionellt,

"genom allmäna och samtidiga åtgärder, både för att lätta på folkens börda, och för undanröja en ständig orsak till rädsla och misstroende mellan stater".

Deltagarna på kongressen uppmanades att verka för en förbättrad uppfostran för de unga, och att utrota fördomar och hat.

Krigen tog inte slut med Napoleon. 1854 bröt Krimkriget ut, dödssiffra: 785.000. 1861 ställdes fredsföreningarna för första gången inför pacifismens klassiska dilemma när inbördeskriget i USA bröt ut. I American Peace Society ansåg man att slaveri var en värre plåga än krig, och stödde nordstaterna i inbördeskriget. Inom London Peace Society var man principiellt emot allt våld.

Sprickan visade sig på det internationella planet när två internationella organisationer grundades 1867. International League for Peace uppstod vid en konferens i Paris i maj samma år. I september grundades International League for Peace and Freedom vid ett möte i Genève. Två av den senare organisationens grundare var Victor Hugo och Garibaldi från Italien. League for Peace var politiskt och religiöst neutral, medan League for Peace and Freedom var mera radikal. Den förespråkade republik i stället för monarki, protesterade mot kyrkligt våld och "påpvälde" och verkade för demokrati. Garibaldi ville ha revolutionära åtgärder, medan en grupp franska socialister talade om kapitalismens förtryck, vilket skapade ett rabalder och ledde till hånfulla kommentarer i pressen om interna strider bland pacifisterna. Leage for Peace var rädda att de skulle komprometteras och ändrade sitt namn till Society of Friends of Peace. För fredens skull försökte denna grupp dämpa brittisk kritik mot den nye franske diktatorn Louis Napoleon, medan den landsflyktige Victor Hugo ville ha en revolution i Frankrike och en republik. Dessa åsiktsskillnader har lett till aldrig sinande kontroverser inom fredsrörelsen: Skall staten beväpna sig till "försvar" (mot andra stater, revolutioner, värre faror), och är det moraliskt rätt (eller god strategi) att de förtryckta använder våld mot Staten?

1889 var ett viktigt år i fredsrörelsens utveckling. Tillsammans med franska och brittiska parlamentsledamöter grundade Frédéric Passy, en fransk deputerad, den Inter-Parlamentariska Unionen. 1889 var Passy också ordförande för den första stora internationella fredskongressen sedan den i Paris 1853. Det var den första i serien av "universella fredskongresser". De närvarande fredsföreningarna beslöt att förena sig under namnet International Union of Peace Societies.

Några andra internationellt aktiva grundare av rörelsen under denna tid var Hodgson Pratt i Storbritannien, Christopher von Egidy i Tyskland, Elie Ducommun och Albert Gobat i Schweiz, baronessan Bertha von Suttner i Österrike, Ernesto Teodoro Moneta i Italien, Frederik Bajer i Danmark, Carel Asser i Nederländerna, Henri La Fontaine i Belgien, Klas P. Arnoldsson i Sverige och Christian Lange i Norge.

Innehåll

3. Universella fredskongresser - Skapandet av den permanenta Internationella Fredsbyrån

Den andra universella fredskongressen hölls 1890 i London. Det uppstod ett behov av en permanent institution som skulle organisera kongresserna, och företräda fredsrörelsen internationellt. Frederik Bajer i Danmark var den förste att lägga ett förslag om en fredsbyrå vid Londonkongressen. En kommitté utsågs att utarbeta ett detaljerat förslag.

Den tredje universella fredskongressen i Rom, juli 1891 beslöt att skapa den "Permanenta Internationella Fredsbyrån" som ett sekretariat till International Union of Peace Societies. Byrån etablerades formellt den 1 december 1891 i Bern, Schweiz. Stadgar och styrelse godkändes och valdes vid den fjärde universella fredskongressen i Bern, 22-27 augusti 1892. Frederik Bajer blev den första ordföranden.

Fredsbyrån (IPB) var ett unikt försök inom fredsrörelsen, där de radikala såväl som de liberala och konservativa förgreningarna samsades inom en organisation. Grundarna av de två League for Peace (and Freedom) anslöt sig till IPB, liksom pacifister och anti-militarister. Liberal pacifism fortsatte att vara tyngdpunkten i fredsrörelsens och IPBs program, men en debatt mellan inriktningarna fortsatte.

Den fjärde universella fredskongressen krävde att en konferens om de Europeiska staternas ömsesidiga, balanserade och samtidiga avrustning skulle utlysas. IPB startades på en blygsam nivå, med utgivandet av sin tidning, Correspondance autographiee. Den trycktes i 100 exemplar.

IPB hade nu ansvaret för organisationen av de universella fredskongresserna. De följande hölls i Chicago 1893, Antwerpen 1894 och i Budapest 1896. En bulletin som kom ut varannan månad i 3000 exemplar ersatte tidningen. Medlemsskapet i IPB ökade snabbt. 1895 tillhörde 65 fredsföreningar i 12 länder byrån. 1897 var de 88 föreningar i 14 länder.

Den sjunde universella fredskongressen i Budapest, september 1896 antog ett regelsystem för folkrätten. De huvudsakliga principerna var:

  1. Relationerna mellan nationer är underställda samma juridiska och moraliska principer som de som styr relationerna mellan enskilda individer.
  2. Ingen nation har rätt att vara domare i sitt eget rättsfall.
  3. Ingen nation får förklara en annan nation krig.
  4. Varje oenighet nationer emellan skall lösas med lagliga förfaranden.
  5. Varje lands självstyrelse är okränkbart.
  6. Ingen nation har rätt att erövra andra territorier.
  7. Alla nationer har rätt till ett legitimt självförsvar.
  8. Alla nationer har en omistlig rätt till självbestämmande.
  9. Det råder solidaritet mellan alla nationer.

1898 vädjade IPB till alla nationer i ett försök att medla i kriget mellan Spanien och USA. De följande åren vädjade IPB för folket i Armenien, för Boerna och för det finländska folket. Man krävde att fientligheterna skulle upphöra och att man med ett skiljedomsförfarande skulle lösa konflikterna mellan Argentina och Chile, mellan Kina och Japan, samt i krigen mellan Ryssland och Japan och mellan Balkanstaterna.

Innehåll

1899: Den första internationella fredskonferensen

I flera år försökte pacifisterna, bland andra Bertha von Suttner, förmå regeringar - det vill säga kungar, drottningar, kejsare och tsaren - att sammankalla en fredskonferens. 1895 skrev Suttner boken "Schach der Qual" i vilken hon beskriver en sådan konferens:

"På initiativ av ett av Europas mäktigaste statsöverhuvuden, och efter att principiell enighet var nådd med alla andra regeringar, sammankallades denna konferens - och nästan alla stater, stora och små, med få undantag, har gett sitt bifall och är närvarande."

Suttner sände sin bok till den ryske tsaren Nikolaus II. En annan pacifist, den ryske författaren Johann Bloch, som hade skrivit "The Future War" 1892, gjorde ett djupt intryck på tsaren. I boken hade han skrivit att nya teknologier, inklusive sprängämnen uppfunna av Alfred Nobel, hade skapat en ny situation som tvingade fram en större internationell förståelse. Ekonomiska faktorer gjorde att krig inte längre ensidigt kunde vinnas av endera sidan. Nikolaus II analyserade grundligt Blochs verk som omfattade sex band. Han kallade även Bloch till sig och frågade personligen ut honom i flera timmar.

Den 24 augusti 1898 utfärdade Nikolaus II ett fredsmanifest där han kallade till en internationell konferens: "Nationernas kulturella och ekonomiska framåtskridande förhindras och leds på avvägar". Tsaren såg det som sin plikt att "stoppa denna ändlösa upprustning, och att finna ett sätt att stoppa detta onda som hotar hela vår värld".

Tidningarna reagerade negativt på detta manifest. Österrikiska Linzer Montagspost skrev "Bara en drömmande kosmopolit" kunde ta detta på allvar, för det var bara ett "listigt schackdrag av en sann slavisk politik med bakomliggande motiv." Tsaren var "en ulv i fårakläder." I själva verket var Österrike i färd med att modernisera sin vapenarsenal, och Ryssland som var på efterkälken i den tekniska utvecklingen ville stoppa eller sänka takten på utvecklingen. Socialdemokratin var också skeptisk, till och med fientligt inställd, särskilt till tsaren själv. Folk i de diplomatiska kretsarna trodde att syftet med manifestet var att förmå de andra makterna att upphöra med sin vapenproduktion tills Ryssland hade blivit färdigt med byggandet av den sibiriska järnvägen och erhållit ytterligare lån (varefter Ryssland skulle vara militärt starkare). Faktum är att tsaren knappast agerade på ett fredligt sätt, till exempel med sin förryskningspolitik gentemot Finland. De europeiska regeringarna var inte entusiastiska i sina svar till tsarens förslag, och det ryska ordvalet ändrades från "avrustning" till "stoppa kapprustningen."

Bildtext: Zaren som tenor. Vals av Berha von Suttner
"Rösten är vacker, men hörs inte i den orkestern."

I oktober 1898 träffade von Suttner den ryske utrikesministern, och föreslog att man skulle grunda en rysk fredsförening. Ministern menade att tsaren först måste tillfrågas, och att grundandet av en rysk fredsförening inte var önskvärd eller ens nödvändig då "tsaren och regeringen nu själva leder rörelsen". Den bok som hade gjort von Suttner berömd när den kom ut 1888, Die Waffen Nieder (Ned med vapnen), var förbjuden i Ryssland.

I det ryska förslaget till program för konferensen 1899 var det ursprungliga manifestet urvattnat. Det handlade nu om att förbjuda vissa sprängämnen, och om krigets "humanisering".

Den formella inbjudan till konferensen kom från Holland. Gräl utbröt när Italien motsatte sig att påvens representant skulle inbjudas och England motsatte sig, mot Hollands vilja, att två sydafrikanska stater, Transvaal och Orangefristaten blev inbjudna. Endast USA och Mexico kom från den amerikanska kontinenten. Den tyska delegationen bestod av anti-pacifister.

Medlemmarna i IPB gick till verket med att bearbeta regeringarna och representanterna från olika stater som deltog i konferensen i Haag. Ett "Fredens Korståg" med möten i de europeiska huvudstäderna organiserades från England. Eleonore Selenka, hustrun till en professor i München, samlade mer än en miljon namnunderskifter från hela världen till stöd för fredskonferensen.

För att hedra initiativtagaren öppnades konferensen på Nikolaus IIs födelsedag, den 18 maj 1899. Den pågick till 29 juni. Förutom de europeiska staterna deltog USA, Mexico, Kina, Japan och Siam. Man hade tre ärenden: nedrustning, krigsregler och skiljedom. Komissionen som behandlade nedrustning misslyckades. Ett ryskt förslag om ett femårigt moratorium i kapprustningen avvisades. I den andra kommissionen kom man överens om att förbjuda dumdumkulor, stridsgas och släppandet av bomber från ballonger (flygplan existerade ännu inte) i fem år. Dessa förbud förnyades emellertid inte - när man började använda flygplan blev bomber militärt meningsfulla. I den tredje kommissionen uppnådde man något nytt: en konvention om ett fredligt skiljedomsförfarande i internationella konflikter.

Året efter konferensen i Haag, 1900, mottog IPB Världsutställningen i Paris' Grand Prix för sitt fredsarbete. Den nionde universella fredskongressen organiserades där. Påföljande år fick Frédéric Passy, medlem av IPBs styrelse, Nobels första fredspris tillsamans med Henry Dunant, Röda Korsets grundare. 1901 uppgick medlemsantalet i IPB till 100 fredsföreningar i 19 länder. 1902 fick IPBs generalsekreterare Elie Ducommun Nobels fredspris tillsammans Med IPBs styrelsemedlem Albert Gobat, som sedermera blev Ducommuns efterföljare. Bertha von Suttner, vice ordförande i IPB, fick Nobels fredspris 1905.

En andra Haag-konferens hölls 1907. Tonvikten lades på "humanitära" regler för krigföring, och en konvention antogs, enligt vilken rätten att skada en fiende ej var obegränsad. Den förbjöd vapen som orsakade onödigt lidande och särskilt användandet av gift, "förrädiskt" dödande, och dödandet eller skadadandet en fiende som hade kapitulerat. Men ingen överenskommelse om begränsning av "överdrivna upprustningar" uppnåddes. Det fanns planer på en tredje Haag-konferens, men de övergavs i den stigande anspänningen före första världskriget.

Innehåll

Ansträngningar att nå arbetarrörelsen

Tidigt försökte IPB uppnå ett samarbete med arbetarrörelsen. De första fredskongresserna hade slagit fast att "De kooperativa föreningarna är en av de bästa vägarna för att uppnå fred". Den universella fredskongressen i Bern, 1892, beslöt att bjuda in arbetarföreningar till fredskongresserna på samma villkor som fredsföreningarna. Till en början var gensvaret mycket negativt. Belgiska arbetarföreningar svarade på inbjudan med att hänvisa till den andra socialistinternationalens beslut. Dessa beslut slog fast att om de ekonomiska drivkrafterna till krig inte först undanröjdes genom skapandet av ett socialistiskt samhälle, skulle alla försök att vinna fred vara meningslösa. Vid sin kongress i Zürich 1893 propagerade andra internationalen för klasskamp som det enda sättet att uppnå fred mellan folken.

Men detta synsätt ändrades. Tre år senare i London, lade andra internationalen skapandet av en internationell domstol för fredlig lösning av konflikter till sina krav. Å andra sidan var många liberala och konservativa pacifister tveksamma till arbetarrörelsen. Bertha von Suttner skrev 1896 att det pacifistiska programmet för fred måste uppnås först, före någon allmän social reform. IPBs ordförande Bajer var av en annan åsikt, men Suttners synsätt var mera accepterat i fredsföreningarna, särskilt i de viktiga tyska och österrikiska föreningarna. Många av IPBs styrelsemedlemmar tryckte på starkt för ett närmande till arbetarrörelsen, både via fredsrörelsens program, och genom personliga kontakter mellan fredsföreningarna och fackföreningarna. Den gemensamma nämnaren för arbetarrörelserna och pacifisterna blev kampen för avrustning, internationell skiljedom och antimilitaristisk fostran av ungdomen. Särskilt i Storbritannien och Frankrike ansträngde sig fredsföreningarna för att ta kontakt med arbetarrörelserna. IPB började analysera de ekonomiska orsakerna till krig.

Det första verkliga genombrottet kom 1902 när International Cooperative Alliance höll kongress i Manchester. Vid denna kongress röstade representanter från 18 länder enhälligt för en resolution som välkonnade resultaten från fredskongressen i Monaco 1902, och för att etablera formella kontakter med IPB. I Storbritannien gjorde Social Democratic Union, Independent Labour Party, General Federation of Trade Unions och London Trades Council uttalanden som stödde IPB. Metropolitan Radical Federation och Cooperative Union anslöt sig till IPB. I Frankrike blev flera lärarfackförbund och några andra, mindre fackföreningar och läroverk, medlemmar. I Italien blev arbetarstiftelserna i Rom och Brescia medlemar i IPB. Fastän det belgiska socialistiska partiet fortfarande höll på sina egna antimilitaristiska argument, accpterade det de pacifistiska, och sände till och med ut ett cirkulär till sina lokalavdelningar som uppmanade till samarbete med fredsrörelsen. Detta ledde till att några belgiska arbetarfack anslöt sig. I Schweiz blev Socialdemokratiska Partiet och den fackliga Grütliverein medlemmar i IPB. IPB gjorde det klart att man ansåg att en bättre social ordning var en förutsättning för internationell fred. Men det fanns gränser för närmandet till arbetarrörelsen. IPB slog också fast att avskaffandet av det kapitalistiska systemet inte nödvändigtvis betydde slutet på alla krig.

Även efter proletariatets seger skulle det finnas rika och fattiga länder (och ekonomiska drivkrafter till krig), liksom religösa och rasmässiga motsättningar. Därför skulle det fortfarande vara nödvändigt att skapa ett system av internationella lagar som skulle sätta rätt före makt.

IPB bildade en undersökningskommission som arbetade på basis av följande propositioner:

Mellan världskrigen, och ända fram till 1980-talet, försvagades de formella relationerna mellan IPB och arbetarrörelsen. Efter andra världskriget, då IPB omorganiserades av ILCOP, hade IPB endast fredsrörelser som medlemmar. Men på 1980-talet ökade både arbetarrörelsens intresse för fredsfrågor och fredsrörelsens intresse för samarbete med arbetarrörelsen. Fackföreningar har tagit väsentlig del i END-konventen (se kapitlet om END). 1986 och 1987 anslöt sig de första arbetarfacken efter kriget till IPB: Bermuda Industrial Union och International Union of Food and Allied Workers' Associations (IUF). 1988 anslöt sig Australian Teachers' Federation och Amalgamated Metal Workers' Unions i Australien. 1990 blev Fire Brigade Union i Storbritannien medlem.

Innehåll

Mobilisering under det annalkande kriget - och erkännande

1905 hade medlesantalet i IPB stigit till 132 fredsföreningar i 26 länder: Argentina, Belgien, Bolivien, Brasilien, Chile, Danmark, Egypten, Frankrike, Italien, Japan, Kanada, Nederländerna, Norge, Persien, Portugal, Rumänien, Ryssland, Schweiz, Spanien, Storbritannien, Sverige, Tyskland, Ungern, Uruguay, USA och Österrike.

1907 uttryckte den 16:e universella fredskongressen förhoppningen att en nation skulle ta ett steg mot avrutstning genom en ensidig minskning av sin vapenarsenal, för att andra stater därefter skulle följa exemplet.

Ernesto Teodoro Moneta, medlem i IPBs styrelse, fick nobels fredspris detta år. Följande år fick Frederik Bajer, IPBs förste ordförande, fredspriset. Han delade priset med Klas P. Arnoldsson, riksdagsledamot från Sverige, och grundare av Svenska Freds- och Skiljedomsföreningen (SFSF).

Den 18:e universella fredskongressen hölls i Riddarhuset i Stockholm 1910. Nobels fredspris gick detta år till IPB själv. Styrelsemedlemmen Alfred Herrmann Fried fick Nobelpriset 1911.

Fredsrörelsen blev en stor folklig rörelse. Vid denna tid ägnade sig de europeiska stormakterna åt en fruktansvärd kapprustning och ingick aggressiva militära allianser. Målet var ofta att erövra territorier. Praktiskt taget varje nation gjorde anspråk på områden i sina grannländer. Stormakterna tävlade också om att roffa åt sig kolonier, och ökade sina flottstyrkor.

Stormakternas militära trupper och flottstyrkor (1000 man)
    
1880
1890
1900
1910
1914
Ryssland
791
677
1 162
1 285
1 352
Frankrike
543
542
715
769
910
Tyskland
426
504
524
694
891
Storbritannien
367
420
624
521
532
Österrike-Ungern
246
346
385
425
444
Italien
216
284
255
322
345
Japan
71
84
234
271
306
USA
34
39
96
127
164

Stormakternas militära flottors tonnage (1000-tals ton)
 
1880
1890
1900
1910
1914
Storbritannien
650
679
1 065
2 174
2 714
Frankrike
271
319
499
725
900
Ryssland
200
180
338
401
679
USA
169
240
333
824
985
Italien
100
242
245
327
498
Tyskland
88
190
285
964
1 305
Österike-Ungern
60
66
87
210
372
Japan
15
41
187
496
700
(Källa: Kennedy, The Rise And Fall of the Great Powers)

Innehåll

Pacifism mot nationalism: Ansträngningar för att stoppa katastrofen

Under den allt hotfullare kapprustningen i Europa försökte IPB uppnå en Fransk-Tysk försoning. Ett av initiativen kom från den tyske parlamentsledamoten Ludwig Frank. Det tyska parlamentet var i färd med att besluta om en förlängning av värnplikten, och Frank ville tillbakavisa argumentet att det skulle vara nödvändigt av försvarsskäl genom att visa ett alternativ - förhandlingar med Frankrike. IPB ombads att anordna en konferens med tyska och franska parlamentariker. I den råa politiska atmosfären var detta en grannlaga uppgift. Flera parlamentariker vägrade att delta. Tyska parlamentariker konspirerade till och med mot förberedelserna genom att avskräcka sina kollegor från att delta. Till slut möttes 39 tyska parlamentariker med 190 franska deputerade och 25 senatorer i Bern i maj 1913. Alla utom elva av tyskarna kom från det socialdemokratiska partiet. Målet med mötet var enligt IPBs generalsekreterare Gobat, att fastslå nödvändigheten av att begränsa upprustningen, att ge förslag på olika sätt att lösa konflikter på fredlig väg, och att bilda en fransk-tysk kommission för fräjandet av relationerna mellan de båda länderna. Alla dessa mål uppnåddes. För följande år planerades en uppföljningskonferens, men världshändelserna gjorde det omöjligt att ordna en sådan.

1913 års universella fredskongress hölls i Haag. Kongressens delegater var de första som använde det nybyggda Fredspalatset i Haag som skulle bli säte för den internationella domstolen i Haag. 1914 skulle kongressen hållas i Wien, men det "Stora Kriget" stoppade alla förberedelser för kongressen i juli 1914.

Den österrikiske prinsen Franz Ferdinand mördades i Sarajevo 28 juni. Österrikes regering ställde långtgående krav på Serbien. Ryssland mobiliserade till serbiens försvar. Tyskland förklarade Ryssland krig 1 Augusti, och anföll Frankrike genom det neutrala Belgien. Sedan gick Ryssland och England med i kriget.

IPBs styrelse bestod huvudsakligen av personer fån länder som var i krig. Det blev svårt att arbeta politiskt. En spricka uppstod mellan dem som krävde ett omedelbart stopp för striderna, och dem som ville ha ett speciellt fördömande av Tyskland, som hade kränkt Belgiens och Luxemburgs neutralitet. IPB protesterade mot kriget och mot de kränkningar av folkrätten som hade skett. Man förespråkade också skapandet av en internationell organisation av stater, och särskilt en internationell domstol. Förutom detta avstod IPB från politisk aktivitet under kriget. I stället försökte man hjälpa krigsfångar. Man skickade mer än 800.000 brev och kort i sina försök att spåra saknade personer till slutet av 1919.

Innehåll

4. Efter första världskriget - en mångfald av fredsföreningar

Efter det "Stora Kriget" förverkligades ett av IPBs krav: skapandet av Nationernas Förbund. Men förbundet hade många brister, som 20 år senare skulle leda till dess misslyckande. IPB ville att Nationernas Förbunds författning skulle revideras. I synnerhet:

Formuleringen av de principer som Nationernas Förbund skall baseras på; utarbetandet av internationell lag; det absoluta fördömandet av krig; skyldigheten at lösa internationella konflikter med fredliga och rättsliga metoder; alla nationers rätt att ansluta sig till Nationernas Förbund, på det enda villkoret att man tillfredsställer paktens krav - vilka skall vara desamma för alla medlemmar; skapandet av en internationell domstol; slutet på nationella rustningar och skapandet av en internationell arme och flotta". (under Nationernas Förbunds kontroll)

I flera år stödde IPB - och de universella fredskongresserna - Nationernas Förbund samtidigt som man krävde dess reformering.

Fredsrörelsen förändrades efter 1918. Många fredsföreningar förlorade medlemmar. Exempelvis hade Svenska Freds och Skiljedomsföreningen 20077 betalande medlemmar vid slutat av 1918. Siffran sjönk till 15945 år 1919. 1920 var medlemsantalet 7217 och 1921 bara 3816.

En anledning till denna nedgång var bildandet av stödföreningar till Nationernas Förbund utanför IPBs ram. Dessa representerade en specifik, och mycket populär del av IPBs program. De hade också större resurser, eftersom många av dem var direkt subventionerade av de egna ländernas regeringar. Några av fredsföreningarna gick till och med ur IPB och anslöt sig i stället till stödföreningarnas världsfederation. Detta hände i Schweiz, Holland och Danmark. Ett samgående med federationen var uteslutet då det skulle ha betytt att man måste lägga IPBs bredare program åt sidan och upphöra med sin kritik av Nationernas Förbund.

En annan orsak till IPBs dalande var uppkomsten av en starkare och radikalare anti-militaristisk gren inom fredsrörelsen. Det var ett logiskt resultat av kriget som hade radikaliserat en hel generation. De militanta anti-militaristiska grupperna som hade funnits före kriget hade utgjort en minoritet inom IPB. Men klassisk pacifism och dess program, undantaget förväntningarna på att Nationernas Förbund skulle utvecklas till en världsregering hade förlorat mycket av sin dragningskraft. Den ideologiska konflikten mellan pacifism och anti-militarism kom upp till ytan. De radikala ifrågasatte hur effektivt IPBs program var, baserat som det var på genomdrivandet av internationell lag. De ville kompromisslöst bekämpa nationalism och militarism och stod i total opposition till militären. De började uppmuntra arbetsnedläggning i vapenfabrikerna och krigsvägran i vid bemärkelse. De klassiska pacifisterna inom IPB ville ha en internationell polisstyrka och stödde försvarskrigkrig och rustningar i "försvarssyfte". Politiska motsättningar förstärkte sprickan när vänster-rörelserna inte ville samarbeta med "borgerligheten" och högern, och vice versa.

Ledarna för IPB ansåg att sprickorna mellan de båda falangerna var omöjliga att överbrygga, och rörelsen splittrades. IPB fick nu en klarare profil: fred genom (utvecklandet och genomdrivandet av) internationell lag. Denna strömning förlorade mer och mer sin betydelse i fredsrörelsen, och det gjorde också IPB. I stället uppstod många nya fredsorganisationer på nationell och internationell nivå.

Innehåll

1915: Internationella Kvinnoförbundet för Fred och Frihet (IKFF)

IKFF har sina rötter i International Suffrage Alliance (Förbundet för kvinnlig rösträtt), en redan före kriget väletablerad organisation med pacifister i sitt ledarskap. När Förbundet inställde sin regelbundet återkommande kongress på grund av kriget, tog de holländska medlemmarna initiativet till att sammankalla en kvinnokongress i protest mot kriget. Kongressen samlade 1.136 kvinnor i Haag i April 1915. Som resultat av detta sändes kvinnliga delegationer till 14 regeringar i Europa, USA och Ryssland, med ett upprop till en konferens för neutrala stater som skulle medla mellan de stridande länderna.

Den Internationella Kvinnokommittén för Varaktig Fred bildades vid Haag-kongressen, och sektioner till den skapades i flera länder. Med hjälp av ekonomiska bidrag från den amerikanske miljonären Henry Ford, hölls faktiskt en inofficiell konferens i Stockhom 1916. Detta arbete misslyckades när Tyskland började föra fullt ubåtskrig och USA gick med i kriget i april 1917. Men de sektioner som skapats i många länder fortsatte sitt arbete, och efter Tysklands kapitulation 1918 sammankallades en ny kongress i Zürich i maj 1919. Formella stadgar för Women's International League for Peace and Freedom (WILPF) antogs, och föreningens kontor flyttades från Amsterdam till Genève för att ligga nära det nya Nationernas Förbunds huvudkvarter.

Innehåll

1919: International Fellowship of Reconciliation (IFOR, Kristna Fredsrörelsen)

I samband med den andra Haag-konferensen 1907 diskuterade deltagare från tyska och engelska kyrkor hur man skulle kunna minska spänningarna mellan länderna. Efter sex års utbyte av kristna delegationer från England och Tyskland, grundades Världsalliansen för främjandet av internationell vänskap genom kyrkan vid ett möte i Konstanz, Tyskland, 1-3 augusti 1914. På grund av kriget tvingades man att avsluta mötet i Konstanz den 3 augusti, och deltagarna som kom från 12 olika länder sändes ut ur Tyskland i plomberade järnvägsvagnar. Några av deltagarna från mötet beslöt att grunda en inter-konfessionell fredsallians, och nationella "samfund för förlikning" började dyka upp. Medan Världsalliansen inriktade sig på det internationella planet arbetade medlemmarna i samfunden på ett personligt plan, med icke-våld, och i Bergspredikans anda. Efter kriget möttes omkring 40 pacifister i Bilthoven, Holland i oktober 1919, för att grunda International Fellowship of Reconciliation (IFOR). Resande sekreterare sändes ut, och grundade avdelningar till IFOR i de flesta länderna i västvärlden, liksom i Japan, Kina, Australien, Nya Zeeland, och senare Afrika och Latinamerika. Den förste sekreteraren i IFOR, Pierre Cérésole, hade även varit grundare av frivillig-organisationen Sevice Civil International (Internationella Arbetslag).

Innehåll

1921: War Resisters International (WRI)

WRIs historia går tillbaka till 1904, då en internationell anti-militaristisk kongress hölls i Holland. På kongressen föddes International Anti-Militarist Association. Före kriget var föreningen verksam huvudsakligen i Holland. Efter kriget skapades nationella sektioner. De försökte kombinera personlig pacifism och kritik av klassamhället. Föreningen höll åter en kongress 1919, där man fastslog dess fyra drivkrafter: förkastande av det tvång mot individer som militarismen leder till, förkastandet av alla former av våld, förkastandet av militären som "statens vakthund", och förkastandet av kapitaliststaten. Vid sin tredje kongress 1921 splittrades föreningen. På initiativ av kväkarna skapade fyra nationella icke-våldsliga och anti-militaristiska föreningar sin egen international, till en början kallad "Paco" ("fred" på Esperanto). Ett avbrutet gevär antogs som gemensam symbol. 1922 ändrades namnet till War Resisters International. Anarko-syndikalistisk anti-militarism upplevde en nedgång efter 1921, och Anti-Militarist Association försvann till slut 1940. Men WRI växte snabbt under 1920- och 30-talens fredsvågor, och 1933 fanns man i 24 länder, där man koncentrerade sig på värnpliktsvägran.

Innehåll

1920-talets fredsvåg

Under perioden efter 1920 bredde en stor fredsrörelse ut sig i Europa. I Holland inlämnades petitioner till regeringen med en och en halv miljoner underskrifter mot en ny lag som rörde flottan 1924. Kerk en Vrede (ung. Kyrkan och Freden) var en av initiativtagarna till petitionerna. Den nya lagen avslogs sedan. Medlemsantalet i tyska Deutsche Friedensgesellschaft (DFG) steg till 30.000 1926. I Sverige talade den "Vite Generalen" så väl att nya fredsgrupper bildades vartän han kom. Han kallades så för att han alltid klädde sig i vitt och körde en vit bil på sina agitationsresor. Medlemsantalet i Svenska Freds och Skiljedomsföreningen ökade till rekordsiffran 49.000 personer och 1.482 lokala föreningar 1930.

IPB som kämpade för "fred genom internationell lag" upplevde emellertid en nedgång av denna tendens. 1922 beslöt ledningen att verka för mer samarbete i fredsrörelsen, och förklarade att den såg de grupper som var emot alla former av militärt våld och de som accepterade militärt försvar som jämlika.

1923 föreslog IPB att man skulle bilda en "Kommitte för Samordning av Fredskrafterna" (CIC i sin franska förkortning) vid ett möte i Basel med Internationella Kvinnoförbundet för Fred och Frihet (IKFF), World Alliance for Promoting International Friendship through the Churches och International Freemasons Association, Frimurarnas internationella förening. Senare deltog många andra organisationer i mötena: Nationernas Förbunds stödförbunds världsfederation, International Association of Trade Unions, Institute for International Law, International Democratic Action Committee, International Women's Council, International Education Bureau, Internationella Lärarförbundet, Union of the Leagues for Human Rights, World Youth League och Union of International Associations.

Innehåll

1927: Internationella Kommittén för Samordning av Fredskrafterna" (CIC) - och Joint Peace Council (Det förenade Fredsrådet)

Formella stadgar för CIC antogs emellertid inte förrän 1927, och till en början bara av de mindre föreningarna. Vänsterns och den radikala falangens föreningar saknades. CIC kunde inte förhindra att sprickan i fredsrörelsen till och med ökade. 1928 skapade de radikalare fredsrörelserna sitt eget nätverk, Joint Peace Council. Detta nätverk inriktade sig på värnpliktsvägran, och 1930 sändes ett upprop mot värnplikt ("en form av slaveri") ut: "Militär utbildning är träning för kropp och hjärna i konsten att döda. Den är utbildning för krig. - Den hindrar fredssträvandena." Uppropet undertecknades av Jane Addams, ordföranden i WILPF, Sigmund Freud, Thomas Mann, Upton Sinclair, Stefan Zweig, Selma Lagerlöf, Bertrand Russell och H.G. Wells bland andra.

CIC sysslade huvudsakligen med att göra gemensamma uttalanden, till exempel vid Nationernas Förbunds 9:e generalförsamling, 1928, då man krävde nedrustningsåtgärder. Vid Nationernas Förbunds 10-årsfirande 1930 anordnade CIC en manifestation i Genève.

Kommittén för Samordning var aldrig särskilt stark eller ens enad. I början av nedrustningskonferensen i Genève 1932 misslyckades man med att komma överens om ett gemensamt manifest från fredsrörelserna, och de olika föreningarna gjorde alla sina egna uttalanden - ett tillvägagångssätt som har upprepats tills idag, under Förenta Nationernas specialsessioner om nedrustning 1978, 1982 och 1988.

Innehåll

Desarmering av den europeiska krutdurken

1929 började IPB särskilt rikta uppmärksamheten mot situationen på Balkanhalvön, Europas "krutdurk". Den universella fredskongressen 1929 i Aten föreslog en årligen återkommande Balkan-konferens för att föra nationerna "intellektuellt, materiellt, ekonomiskt och politiskt närmare varandra". IPBs företrädare besökte Konstantinopel (Istanbul), Sofia, Bukarest och Belgrad, där de sammanträffade med regeringsmedlemmar och andra kända personligheter. Fredsföreningar grundades i Grekland, Rumänien och Bulgarien som ett resultat av besöken. En första regeringsanordnad Balkan-konferens hölls under IPBs hägn i Aten 1930. Deltog gjorde representanter för Albanien, Bulgarien, Grekland, Rumänien, Turkiet och Jugoslavien. Fortsatta konferenser hölls 1931-1933, och de ledde så småningom till Balkan-fördraget mellan Grekland, Rumänien, Turkiet och Jugoslavien 1934.

Innehåll

Avståndstagandet från krig

1928 hade "Briand-Kellogg-pakten", eller "Allmänna fördraget för avståndstagandet från krig" undertecknats i Paris. 61 länder anslöt sig till pakten, fördömde "tillgripande av krig för att lösa internationella konflikter" och tog avstånd från krig som instrument för landets politik. De kom överens om att "biläggning eller lösning av alla dispyter eller konflikter av vilket ursprung de vara må, som kan uppstå mellan dem, aldrig skall sökas med andra medel än fredliga sådana".

Fastän den inte var särskilt specifik ledde pakten till den första konferensen som diskuterade en allmän minskning och begränsning av alla slags vapen. Världsnedrustningskonferensen som sammanträdde med början 1932 hölls under beskydd av Nationernas Förbund, och mer än 60 stater deltog.

Naturligtvis var konferensen en hjärtesak för IPB. Alla parlamentsledamöter i Europa fick ett brev från IPB på sitt eget språk. Totalt sändes 15 000 brev ut. Både 1931 och 1932 års universella fredskongresser riktade intresset mot nedrustningskonferensen. 1932 års universella fredskongress krävde följande konkreta steg från konferensen:

  1. Avskaffande av kemiska och bakteriologiska vapen och brandbomber, ett slut på framställandet av dem i fredstid, och en strikt och permanent internationell kontroll av de fabriker som kan producera dem.
  2. Internationalisering av flygvapenstyrkorna under Nationernas Förbunds kontroll.
  3. Kvalitativ nedrustning; avskaffande av särskilt aggressiva vpen: bomb- och jaktplan, hangarfartyg, tungt artilleri, stridsvagnar, stora krigsfartyg och u-båtar.
  4. Avskaffande av tillverkning och handel med vapen i privat regi; Internationalisering av produktion och handel med försvarsmateriel och polisiär utrustning under Nationernas Förbunds kontroll.
  5. Direkt minskning av antalet vapenslag, och indirekt minskning av ännu tillåtna vapen via försvarsanslagen, i proportion till den ökande säkerheten som överenskommelsen leder till.
  6. Allmän, permanent och likaberättigad kontroll av uppfyllandet av överenskommelsen för alla länder.

Förslagen som diskuterades vid nedrustningskonferensen var långtgående och seriösa. Emellertid antog många stater en hård hållning, vilket gjorde det svårt att nå framgång. När Tyskland drog sig ur Nationernas Förbund och rustade upp i strid mot Versaillesfördraget, bröt konferensen samman. 1936 ställde Nationernas Förbund in konferensen, och den återsamlades aldrig.

Innehåll

Annalkande katastrof

IPB upplevde ökande problem som organisation. När Hitler kom till makten i Tyskland, och med fascismens uppgång i andra länder, började pacifister förföljas, eller lämnade fredsföreningarna. De betydelsefulla fredsföreningarna i Tyskland - Deutsche Friedensgesellschaft (DFG) - och Österrike upplöstes. Brittiska National Peace Council existerade enbart på papper. Det fanns aktiva fredsorganisationer under denna tid, till exempel Peace Pledge Union i Storbritannien, men de anslöt sig inte till IPB. IPBs vädjanden före första världskriget klingade praktiskt taget ohörda.

Ett av dessa vädjanden var ett upprop till en internationell konferens mellan de europeiska staterna, USA och andra, både "totalitära och demokratiska". I ett brev till alla utrikesministrar kort efter Münchenöverenskommelsen 1939 mellan Hitler och Chamberlain skrev IPB

"Hur skll vi organisera fred? Det synes oss klart att delvisa och begränsade överenskommelser, såsom nyligen (i München), ej utgör tillräcklig grund för allmän fred, - särskilt som andra yttringar verkar motsäga andemeningen i dessa fördrag, och nya svårigheter ideligen dras fram."

Målet för den internationella konfernsen skulle vara att organisera fred och minska rustningarna. I brevet slogs fast att

"alla betydelsefulla ledargestalter på den gamla såväl som den nya kontinenten har sett, förstått och uttalat nödvändigheten av denna konferens, som skall vara öppen för alla. Särskilt president Roosevelt har understrukit hur mycket den brådskar."

"Men ingen tar initiativet att kalla till denna konferens, såsom tsar Nikolas II gjorde för den första Haag-konferensen 1898, ingen vågar ta på sig initiativet och formulera ett bestämt förslag.

Vi ber er - i IPBs namn, i alla de människors namn, som kämpar för fred och försöker förhindra krig, i alla de folks namn, vars djupa övertygelse manifesterats så starkt - att se till att denna nödvändiga internationella konferens blir av".

Ett memorandum som skisserade konferensens omfattning, målsättning, sammansättning, befogenheter, tidsplan och angelägenhet sändes med. Särskilt Roosevelt manades att ta initiativet. Samtidigt fördömdes diktatorerna i Tyskland, Italien och Japan kraftfullt. IPBs ordförande La Fontaine skrev med svavelosande fransk retorik i en ledarartikel i januarinumret 1939 av "Le Mouvement Pacifiste":

"Om ock några människor, i avlägsna eller nära länder, har kunnat skänka sitt bifall till de monstruösa, råa och fega metoder med vilka de italienska, tyska och japanska diktatorerna har haft den kriminella skamlösheten att dra sina folks namn i smutsen, tystade, av en skräck som hör till det förgångnas mest ondskefulla epoker, till den mest skrämmande liknöjdhet, kommer, för dem som var de profiterande och okunniga påskyndarna och smickrarna, först det som har hänt i Etiopien, sedan i Kina och i Spanien, alltid att förbli en outplånlig skam, liknande det märke som i gångna tider brändes in på tukthusfångar, vanhedrande och hämnande."

Ingen tog initiativet till en internationell konferens. Krigsförberedelserna hade gått för långt. Italien, Tyskland (i Spanien) och Japan befann sig redan i krig, och den största mänskliga självförvållade katastrofen någonsin, började.

Sedan det Tysk-Polska kriget hade börjat 1939, blev styrelsemöten i IPB och kontakter mellan pacifister närmast omöjliga. IPB sköttes av en permanent kommitté i Schweiz. Denna kommitté fördömde Tyskland och dess handlingar som barbariska, och man uppmanade neutrala länder att upphöra med sin neutralitet och USA att gå in i kriget.

Utan kontakt med sina medlemsföreningar inskränkte IPBs sekretariat i Genéve sin verksamhet till hjälparbete för krigsfångar, deporterade människor och flyktingar. IPBs fortsatta existens säkrades av en grupp beskyddare i Schweiz som gav Byrån moraliskt och ekonomiskt stöd.

Innehåll

5. En ny start efter andra världskriget

Nazisterna hade förbjudit fredsorganisationer i de länder som Tyskland ockuperade under kriget. De flesta av IPBs medlemsföreningar hade upplösts, och de flesta av de återstående föreningarna hade få medlemmar och låg aktivitet. Vid det första styrelsemötet som IPB höll efter kriget, den 10 september 1946, rapporterades att fredsrörelsens organisatoriska strukturer var intakta endast i USA, Storbritannien, Sverige och Schweiz. IPB var inte längre representativt för fredsrörelsen. Det blev nödvändigt att utvidga medlemsskapet, särskilt med nya internationella fredsorganisationer, och att göra en omdefinition av IPBs roll och program. Efterkrigsrörelsens stora nya fokus riktades mot atombomben som redan hade blivit en stridsfråga i USA, där Council for a Livable World hade skapats av forskare 1946.

En rörelse som snabbt spred sig 1947-48 var rörelsen för världsfederalism. 1947 grundades World Movement for World Federal Governmment, och fick stöd från många parlamentsledamöter. Den före detta USA-soldaten Gary Davis förklarade i Paris 1948 att han avsade sig sitt amerikanska medborgarskap för att bli världsmedborgare, och startade en rörelse i många länder. 1949 anordnades en världsfederalistkongress med 300 deltagare från 25 länder. Ordföranden var lord Boyd Orr som erhöll Nobels fredspris det året. I december 1950 anordnades en "Folkens Världsparlament" i Genève, med 500 deltagare från 45 länder.

För att sätta igång samarbetet mellan de nya organisationerna anordnades en internatinell sammankomst av ledare för fredsrörelsen, i Genève, september 12-14, 1946. De brittiska medlemmarna i IPBs styrelse förberedde ett utkast till nya stadgar som syftade till en radikal omorganisation av föreningen. IPB skulle förena internationalismens alla krafter. Men åsikterna i frågan inom IPB var delade. En majoritet av den återstående styrelsen var "klassiska" pacifister. De var tveksamma till att ge anti-militarister och andra organisationer en större roll i IPB, rädda för att IPBs ursprungliga mål skulle gå förlorade. Vid ett styrelsemöte i Bryssel, i augusti 1947 lyckades man inte ena sig om omorganisationen. Reformivrarna, ledda av National Peace Council i England och dess direktör Gerald Bailey förlorade tålamodet. De drog sig ur IPB och tog initiativet till etablerandet av World Union of Peace Organisations (WUPO) vid ett möte i St. Cergue, Schweiz, i September 1947.

Diskussionerna om hur man skulle lansera det som återstod av IPB igen, fortsatte bland några styrelsemedlemmar, medan andra ville att man skulle gå samman med WUPO. Styrelsen lyckades emellertid aldrig med att få fredsrörelsens stöd. I oktober 1950 dog IPBs generalsekreterarre Henri Golay, och efter det existerade IPB endast på papper. Juridiskt upplöstes föreningen 1959 då den schweiziska federala domstolen deklarerade att International Union of Peace Societies, moderorganisationen till det ursprungliga IPB, hade upphört att existera. I januari 1961 överräckte det Schweiziska Federationsrådet före detta IPBs tillgångar till ILCOP/IPB (se nedan), som därmed blev den efterföljaren till IPB.

Men redan 1947 tog reformivrarna initiativet i IPBs traditionella aktiviteter. Vid ett möte i Bryssel 1948 antogs stadgar för WUPO, och kontakter knöts med internationella organisationer i Genève och annorstädes. Snart stod det klart för reformivrarna att målet en formell union var för ambitiöst. Många av de nya eller "övervintrade" internationella organisationerna ville delta i en årlig konferens och i informella utbyten om fredsfrågor, men inte i en formell union. Nya riktlinjer drogs upp, och vid ett möte i Genève i september 1948, föreslogs att man skulle skapa en sambandskommitté i stället för en "World Union". För att samla stöd för sambandskommittén, höll National Peace Council och andra inblandade fredsorganisationer ett möte följande år, åter i St. Cergue i Schweiz. Vid detta möte, 7-12 september 1949, etablerades formellt Liaison Committee of Organisations for Peace.

Innehåll

1949: International Liaison Committee of Organisations for Peace (ILCOP)

ILCOP var ett desillusionerat barn. Krigstidens allians hade brutit samman när Sovjetunionen blockerade Berlin i juli 1948, och NATO bildades i april 1949.

Vi starten i september 1949 var ILCOP en sambandskommitté för internationella fredsorganisationer och nationella fredsråd - paraplyorganisationer för nationella fredsgrupper. Tretton organisationer var anslutna, inklusive sex fredsråd. Fler föreningar anslöt sig snart. Vid början av 1951 var medlemmarna 20:

Equipes de la Paix
Finlands Fredsförbund
Friedens-Kartell (Tyskland)
Friends Peace Committee (Storbritannien, korresponderande medlem)
Friends World Committee for Consultation
International Fellowship of Reconciliation, IFOR
Mouvement International des Etudiants Catholiques
Mouvement International des Intellectuels Catholiques
National Peace Conference (USA)
National Peace Council (Storbritannien)
Norges Fredsråd
Nederlandse Beweging Tot Bevordering van de Internationale Vrede en de International Veiligheid (Holland)
Peace Pledge Union, PPU (Storbritannien, korresponderande medlem)
Service Civil International, SCI
Sveriges Fredsråd
Svenska Freds- och Skiljedomsföreningen, SFSF
Schweizerischer Friedensrat
War Resisters International, WRI
World Movement for World Federal Government
World Youth Friendship League

Medlemsorganisationernas första möte hölls dagen efter konferensen i St. Cergue, 13 september 1949. Där antogs följande målsättningar:

a) främjandet av överläggningar och samarbete mellan de internationella organisationer och nationella råd som arbetar för världens enande och världsfred.

b) anordnandet av en årlig och representativ internationell konferens för behandling av aktuella världsangelägenheter.

c) främjandet av samarbete mellan de nationella fredsråden själva.

Ett underförstått mål med ILCOP var att fortsätta IPBs tradition. Centralgestalter i arbetet med att reorganisera IPB som den sett ut före kriget var E. A. Lindblom från Sveriges Fredsråd och ordförande i SFSF, Gerald Bailey från brittiska National Peace Council, Ernst Wolf, ordförande i det schveiziska Fredsrådet, och Marie-Madeleine Wolf som var ordförande och sekreterare i ILCOP under denna tid. Lindblom hade varit kassör i IPB före kriget, en post han återtog i ILCOP.

En av ILCOPs första aktiviteter var att publicera "ILCOP-bulletinen" på engelska och franska. Åter igen var var början anspråkslös: man var tvungen att låna skrivmaskinen. I enlihet med IPBs tradition började ILCOP att organisera årliga kongresser. Det var inte längre frågan om "universella fredskongresser" utan om seminarier med ett specifikt tema.

Det första seminariet anordnades i september 1950 i Royaumont, Frankrike. Titeln var "Underutvecklade Regioner och Världsfreden". Strax efter seminariet valdes Ernst Wolf från Schweiz till ordförande i ILCOP. Han blev senare ordförande för det återuppståndna IPB, en post han behöll till 1974. Ända till slutet av 1961 fanns det inget permanent kontor eller personal som arbetade for ILCOP.

I mars 1950 hade "Stockholmsuppropet" mot atomvapen utfärdats av Världsfredsrådet. Uppropet fick stort gensvar i hela Europa. Ett resultat av uppropet var emellertid attt det delade fredsrörelsen jäms med det kalla kriget gränser, Världsfredsrådet i Öst och andra fredsrörelser i Väst.

Innehåll

1949: Världsfredsrådet (World Peace Council, WPC)

Under Berlinkrisen 1948-49 möttes en grupp författare, vetenskapsmän och andra intellektuella i Wroclaw, Polen. De ville att grupper av "försvarare av freden" skulle bildas i olika länder. I april 1949 sammankallades den första "Världsfredskongressen" i Paris. 2200 personer från 72 länder deltog. Kongressen ledde till grundandet av World Committee of Partisans for Peace. Flera delegater vägrades inresevisa av de franska myndigheterna, och en samtidig kongress hölls i Prag. Professor Joliot Curie, då chef för den franska atomenergikommissionen valdes till kongressens ordförande.

Manifestet som antogs vid kongressen visar den brådska och den rädsla som delegaterna kände i det uppstående kalla kriget:

"Fyra år efter det andra världskrigets tragedi har folken kastats in i en farlig kapprustning."

"I olika delar av världen brinner fortfarande krigets låga, antänd och närd av utländska staters interventioner och av deras väpnade styrkors direkta aktioner."

"Det avsiktliga avbrottet av ekonomiska relationer mellan grupper av länder har redan antagit proportionen av en krigsblockad. Det kalla krigets protagonister har gått från utpressning till öppen förberedelse för krig."

I mars 1950 möttes kommittén i Stockholm och lanserade "Stockholmsappellen" som krävde ett förbud mot atombomben:

"Vi kräver ett absolut förbud av atombomben, detta vapen för terror och massutrotning av hela folkslag.

Vi kräver upprättandet av strikt internationell kontroll för att säkerställa förbudets implementering.

Vi anser att den första regering som använder atomvapnet mot ett land, vilket det än är, skulle begå ett brott mot mänskligheten, och borde behandlas som krigsförbrytare.

Vi uppmanar alla hederliga män i hela världen att skriva på denna appell."

USAs kärnvapen riktades uppenbarligen mot Sovjetunionen. Vid denna tid hade USA fortfarande ett kärnvapenmonopol. Sovjetunionen gjorde ett första kärnvapenprov 1949, inget 1950, och två 1951. Det är logiskt att Sovjetunionen skulle stödja Stockholmsappellen och kommittén. enligt kommittén samlades 500 miljoner underskrifter till appellen in, framförallt i de kommunistiska länderna. Under namninsamlingen skapades nationella fredskommittéer i flera länder.

Den andra Världsfredskongressen hölls i Warszawa i november 1950. Från början hade den varit avsedd att hållas i Sheffield, England, men inresevisa vägrades så många delegater att man bytte till Polen. Här antogs stadgar för Världsfredsrådet (WPC), som ersatte World Committee of Partisans for Peace. Följande kongresser hölls i Helsingfors och Stockholm.

Från början var WPC baserat i Paris, men man anklagades av den franska regeringen för att syssla med "femte-kolonn-aktiviteter", och utvisades 1952. Huvudkontoret flyttades till Prag och sedan till Wien, varifrån det bannlystes av den Österrikiska regeringen 1957. Man fortsatte dock verksamheten från Wien, men utan att använda sig av namnet WPC. 1968 flyttade man till Helsingfors och återtog sitt ursprungliga namn.

I juni 1975 lanserades en andra Stockholmsappell mitt i den nya avspänningen mellan Öst och Väst. Den hade en hoppfullare ton:

"Segern för fred och avspänning har skapat ett nytt internationellt klimat, nytt hopp, nytt förtroende och ny optimism bland folken."

Den nya avspänninggen följdes dock inte av nedrustning, och appellen krävde ett stopp på kapprustningen för att göra avspänningen oåterkallelig, för att röra sig mot en ny ekonomisk världsordning, för att försvara freden och för att bygga en ny värld.

Enligt WPC undertecknades den andra stockholmsappellen av 700 miljoner människor. Vid slutet av 1980-talet gjorde man gällande att 2000 politiska partier och andra rörelser från 140 länder, samt mer än 30 internationella organisationer deltog i WPCs arbete. (Man hade inget formellt medlemskap, eller medlemsavgifter) Detta skulle göra WPC till världens största fredsförening med stor marginal. Men man har alltid haft svårt att inleda något samarbete med västeuropeiska eller nordamerikanska fredsföreningar på grund av sin uppenbara bindning till Sovjetunionen. Särskilt svårt att smälta för de västliga föreningarna var att WPC i stället för att kritisera att Sovjetunionen för att man åter började testa kärnvapen i atmosfären 1961, gjorde uttalanden för att bortförklara dem. 1979 förklarade WPC Sovjets invasion av Afghanistan med att det var en solidaritetshandling med tanke på Kinas och USAs aggression mot landet.

Innehåll

Det kalla kriget sprider sig till fredsrörelsen

Bo Beskow en svensk deltagare vid 1949 års världsfredskongress i Paris rapporterade i SFSFs tidning Freden att rörelsen påstods ha 600 miljoner medlemmar (för Nordkorea angavs siffran 31 miljoner, mer än den totala befolkningen). Han sade också att inga spontana inlägg eller fria diskussioner tilläts, och att den berömde världsmedborgaren Gary Davis hade nekats få tala. "Den upphetsade, aggressiva, krigsstämningen på detta fredsmöte kan inte beskrivas. Kan ordet 'fred' tvättas rent igen?" Den svenske WPC-medlemmen John Takman svarade på Beskows artikel i samma tidning, att kongressen uppebarligen inte ville höra på Gary Davis. Kongressen var inte ett marknadstorg dit alla kommer och bjuder ut sina varor. Beskow replikerade att det var fel att kalla ett politiskt propagandamöte för 'fredskongress'. Många liknande diskussioner följde. När en fredsstafett från Oslo till 1950 års världsfredskongress i Stockholm anordnades, innehöll budkavlen ett högtidligt löfte att "driva ut de anglo-amerikanska angriparna från norsk jord" (Norge hade anslutit sig till Atlantpakten). WPCs energiska aktivitet suddade ut distinktionen mellan 'fred' och 'kommunism' i den offentliga debatten. 'Fredsaktivist' blev liktydigt med 'kommunist'. Det sovjetiska partiorganet Pravda skrev att "folkens fredsrörelse har ingenting gemensamt med den borgerliga pacifismen", den "utvecklas under mottot: vänskap och solidaritet med Sovjetunionen".

På grund av Stockholmsappellen och känslan av att WPC ville göra Stockholm till ett slags huvudkvarter blev reaktionen från de andra svenska fredsföreningarna mycket negativ. Man slog fast att den svenska fredsrörelsen på intet sätt var engagerad, och att den nya rörelsens syfte var att "föra propaganda för den ryska stalinismen". Ett offentligt förkastande skrevs under av Sveriges Fredsråd, IKFF, SFSF, Världsfredsmissionen, Världsfederalisterna och andra, i vilket man också varnade folk från att skriva på Stockholmsappellen: "Hela denna aktion är endast camouflerad politisk propaganda", de som skrev på appellen riskerade att bli "utnyttjade för helt andra syften än de som främjar fredens sak."

ILCOP tog avstånd från WPC från första början. I ILCOPs presentationsflygblad från 1953 stod det att "ILCOP har inget att göra med WPC eller med någon av dess nationella sektioner." Men WPCs stora resurser och ständiga aktiviteter gjorde det svårt för de andra fredsföreningarna att undvika WPC. Man anordnade hela tiden stora evenemang och konferenser med tusentals deltagare, och spridde sina bulletiner och tidningar generöst och på flera språk till fredsföreningar och fredsaktivister. Man försökte också ofta att skapa sambandskommittéer för hela fredsrörelsen i vilka WPC och den pro-sovjetiska linjen hade majoritet, en bolchevikisk strategi som hade använts med framgång redan i de lokala och nationella sovjeterna under 1917 års revolution i Ryssland. Exempel på detta var 1967 års vietnamkonferens (se nedan), då WPC ville skapa en permanent kommitté för att leda det fortsatta arbetet. Under 1973 års "Världskongress av Fredskrafter" i Moskva skapades International Liaison Forum of Peace Forces. Dåvarande vice ordförande för IPB (ILCOP hade vid denna tid bytt namn till IPB) Arthur Booth som deltog på IPBs vägnar skrev att syftet med detta Liaison Forum var att "bibehålla en minimal organisation som kunde fortsätta det sambandsarbete mellan fredsorganisationer som kongressen i Moskva så enträget hade efterfrågat." De två styrelsemedlemmarna i IPB Sean MacBride och Arthur Booth deltog i början i detta Liaison Forum, men då det missbrukades av WPC drog sig IPB senare tillbaka. I fortsättningen dominerades detta Liaison Forum fullständigt av WPC, som regelbundet blåste liv i det för att anordna stora fredsmöten som de som hölls i Prag 1983 och i Köpenhamn 1986.

ILCOPs huvudaktivitet blev att anordna årliga fredsmöten. Mellan 1951 och 1959 hölls de varje år i augusti, och fokuserade på Förenta Nationerna, medling i förhandlingar, det kalla kriget, och sociala, ekonomiska, vetenskapliga och psykologiska aspekter på fred. Andra aktiviteter var att utgöra en sambandsfunktion mellan existerande fredsföreningar, att bilda fredsföreningar där inga ännu fanns, och att informera fredsföreningar om aktiviteter i andra länder genom ILCOP-bulletinen. Under denna period etablerades kontakter till fredsföreningar i Indien, i fjärran Östern, i USA och i Europa. ILCOPs styrelsemedlemmar reste mycket, och skrev rapporter om sina möten med fredsföreningar i ILCOP-bulletinen. Internationella kontakter mellan fredsföreningar var dåligt utvecklade och svåra. ILCOP och dess medlemmar hade att kämpa med otillräcklig finansiering, McCarthyism och visumproblem (till USA) och med faktumet att fredsrörelsens strukturer hade upplösts under kriget. Men fröna till efterkrigs-fredsrörelsen i västländerna blev planterade. En ny fredsvåg skulle snart komma.

Öst-Västliga spänningar, kärnvapenprov och solidaritet med länderna i Tredje Världen hörde till medlemsföreningarnas verksamhetsfält under denna tid. I Storbritannien försökte National Peace Council att uppmuntra till ett brittiskt initiativ till nedrustning i världen, man stödde fastlands-Kinas försök att bli medlem i FN och krävde av USA och Sovjetunionen att man skulle upphöra med sina vätebombsexperiment. Medlemmar av National Peace Council hade privata samtal med den brittiske utrikesministern och andra om konflikten i Korea. I Sverige gjorde Sverigees Fredsråd och SFSF studieresor till Sovjetunionen, man höll hundratals föreläsningar i skolor och kyrkor, samlade pengar till flyktingar och gjorde framgångsrikt motstånd mot det svenska kärnvapenprogrammet. Schweizerischer Friedensrat inriktade sig mot kärnvapenprov och försökte påverka sin regering att öka stödet till länderna i Tredje Världen och att verka för ett provstopp.

I USA möttes samordningen av fredsaktiviteterna i landet av problem. ILCOP-medlemmen i USA National Peace Conference upphörde att existera 1954. I stället blev National Council for Prevention of War, som hade grundats 1921 och deltagit i förkrigs-IPB medlem av ILCOP, men även denna förening upphörde med sina aktiviteter sammma år.

Innehåll

1950-talets fredsvåg

Efter vågen av kommunistisk internationalism upplevde fredsrörelsen en andra efterkrigsvåg, som började på slutet av 50-talet. När både USA och Sovjetunionen hade "Bomben" blev det möjligt att ha en relativt "respektabel", neutral, eller "alliansfri" ståndpunkt mot kärnvapen överhuvud taget. Den utlösande faktorn för fredsvågen var de atmosfäriska explosionerna av vätebomben. 1954 hade USAs program för vätebombsprover över Stilla Havet spridit radioaktiv aska över de 23 besättningsmedlemmarna på den japanska fiskebåten Lyckliga Draken. Japanska föreningar samlade 32 miljoner underskrifter som krävde ett totalförbud mot kärnvapen. Dessa föreningar bildade 1955 det Japanska Rådet mot Atom- och Vätebomber (GENSUIKYO). 1955 publicerade Bertrand Russell en appell mot de brittiska planerna på en vätebomb. Pugwash-rörelsen följde. Trots allt blev Storbritannien medlem i kärnvapenklubben 1957, och 1958 bildades Campaign for Nuclear Disarmament (CND). Samma år började den brittiska fredsrörelsen att organisera påsk- eller 'Aldermaston'-marscher, där det fanns kärnvapenanläggningar.

En appell som liknande Bertrand Russells appell i Storbritannien, Göttinger Appell, lanserades i Västtyskland 1957 av ett antal tyska atomfysiker. I USA bildades samma år National Committee for a Sane Nuclear Policy, eller bara "Sane", och publicerade en annons i New York Times med titeln "Vi Står Inför En Fara Olik Någon Annan Fara Som Någonsin Existerat." I Sverige bildades AMSA, Aktionsgruppen Mot ett Svenskt Atomvapen, en koalition av flera folkrörelser. Man samlade in 95.000 underskrifter under 1957 och 1958 mot planerna på ett svenskt kärnvapen. Man lyckades att fullständigt vända opinionen mot kärnvapen och gjorde beslutet att utveckla det politiskt omöjligt.

Fråga: Bör Sverige skaffa kärnvapen?
 
Ja
Nej
vet ej
Juni 1957
40 %
36 %
24 %
Oktober 1959
29 %
51%
20 %
Mars 1961
21 %
56 %
23 %
Hösten 1969
17 %
69 %
14 %
(Källa: Opinionsundersökningar gjorda av SIFO, refererade i Per Anders Fogelström: Kampen för Fred)

Innehåll

1963: International Confederation for Disarmament and Peace (ICDP)

1960 började ett antal anti-kärnvapenföreningar av CNDs typ känna behovet av en världsfederation. Vissa av dem hade deltagit i kongresser som anordnats av WPC och tyckt illa om deras pro-sovjetiska karaktär. Observatörer från västländerna blev alltid inbjudna till dessa kongresser, men vägrade i stigande grad att komma, med motiveringen att antingen skulle kongressens betydelse vara marginell, eller så skulle deras deltagande kompromettera dem i hemlandet.

Alliansfrihet var modeordet för dagen. Indien och flera nya stater i Asien och Afrika vägrade att välja mellan USA och Sovjetunionen och föredrog att hålla sig utanför det kalla kriget. När de tvingades att fatta beslut i frågor som rörde det kalla kriget valde man utifrån varje sakfråga och inte efter vilken linje som USA eller Sovjetunionen förespråkade. Alliansfrihet blev anti-kärnvapenrörelsens enande idé.

ILCOP som samarbetsforum utövade ingen dragningskraft på dessa nya organisationer. De lade sin tyngdpunkt på politiska mass-aktioner och protester, medan ILCOP i sitt internationella arbete fokuserade på fredsforskning, medling, mellan-statliga konferenser och Förenta Nationerna. Dessutom var man upptagen med att utveckla den egna organisationen, vilket gjorde att man var tveksam till att anamma nya idéer och arbetsmetoder, eller att radikalt byta ledarskap. I augusti 1960 lade ILCOPs styrelse "International Peace Bureau" till sitt namn, och hösten 1961 fanns det återigen ett sekretariat för ILCOP/IPB i Genève som var bemannat på heltid.

I januari 1959 hade en internationell anti-kärnvapenkongress hållits i London med Bertrand Russell som ordförande. Ett av resultaten av detta möte var bildandet av European Federation against Nuclear Arms. Denna federation av anti-kärnvapenrörelser kallade hösten 1962 till ett möte i Oxford för att bilda en global federation. Också några redan etablerade föreningar som var medlemmar i ILCOP/IPB, som IFOR, WRI och deras nationella sektioner bjöds in och deltog i Oxford-mötet. Det gjorde också Ernst Wolf, ILCOPs styrelseordförande.

Mötet i Oxford, som hölls i januari 1963 skapade löpsedlar när ett halvt dussin observatörer från Världsfredsrådet inte tilläts delta. De hade bjudits in av den europeiska federationen, men majoriteten av mötesdeltagarna ville diskutera en global federation och dess förhållande till WPC utan några observatörer från WPC närvarande. Det fanns också ett önskemål att offentligt särskilja sig från WPC.

Mötet beslöt att bilda International confederation for Disarmament and Peace (ICDP) och valde en arbetsgrupp som skulle förverkliga idén. Sean MacBride blev en av arbetsgruppens medlemmar. Arbetsgruppen möttes ofta under de följande månaderna för att skriva stadgar och diskutera den planerade konfederationen. ILCOP/IPB tog mycket stor del i dessa diskussioner. Den 20-23 augusti 1963 träffades ICDPs arbetsgrupp inom ramen för ILCOP/IPBs årsmöte i De Pietersberg, Holland.

Planerna på att bilda ICDP skapade hetsiga debatter på ILCOP/IPBs årsmöte. Några föreningar, ledda av WRI, uppmanade enträget att man skulle slå samman de två internationella organisationerna. Ernst Wolf, ILCOP/IPBs styrelseordförande var en stark motståndare till detta. Årsmötet beslöt att skjuta upp alla beslut som rörde sammanslagning eller nära samarbete mellan organisatinerna i två år. Det verkar ha funnits tre skäl till detta. För det första var ILCOP/IPB i en övergångsperiod. I åratal hade man försökt etablera sig som IPBs efterträdare, och man var på väg att anta nya stadgar och ändra sitt namn till IPB. En sammanslagning hade förmodligen betytt att ILCOP/IPBs aktiviteter och identitet övertogs av ILCOP, som vid denna tidpunkt var den mest dynamiska gruppen. För det andra hade just den betydande summan av 800.000 Schweizerfranc, alla IPBs tillgångar före kriget, överlämnats till ILCOP/IPB, vilket gav föreningen ett stort oberoende i planeringen av sina aktiviteter. För det tredje sades det att det fanns kommunister inom ICDP. Några av ILCOP/IPBs styrelsemedlemmar misstänkte ICDP för att vara ett förtäckt kommunistiskt försök att infiltrera fredsrörelsen - och ILCOP/IPB. Men beslutet att inte slå sig samman med ICDP var inte ett avståndstagande. Snarare ville de personer som byggt upp ILCOP/IPB säkra dess fortsättning och integritet. Det fanns bland dem även en vilja att stödja ICDP. Redan i januari 1963 började ILCOP/IPB och ICDPs arbetsgrupp att ge ut en gemensam tidning, Peace Information Bulletin. Den hade en upplaga av 1000 exemplar, och den gick till alla ILCOP/IPBs och ICDPs kontakter. Förstasidan innehöll frasen "Utgiven av IPB som en service till ICDP".

Beslutet att skjuta upp en sammanslagning kritiserades starkt av några medlemmar. WRIs styrelse skrev att:

"WRI beklagar att beslutet om en sammanslagning har skjutits upp så länge. (...) Vi uppmanar enträget båda organisationer att ompröva sin inställning. (...) WRI kan ite tänka sig att vara knuten till två organisationer med samma mål på obestämd tid och kommer så småningom att tvingas att dra tillbaka sitt medlemskap i den ena om inte ett beslut om at slå samman organisationerna kan uppnås. (...) Förekomste av två organisationer skapar förvirring och skulle skada den oberoende fredsrörelsens förmåga att utveckla och genomföra enade aktioner.

En majoritet inom ILCOP/IPB var emot en sammanslagning med ICDP medan en minoritet av medlemmarna var extremt frustrerade med situationen. Men majoriteten segrade, och ILCOP/IPBs årsmöte kom senare även överens om att

"alla medlemsföreningar bör ombes att på nytt bekräfta sitt medlemskap i ILCOP/IPB med tanke på den nya situationen efter bildandet av ICDP. Föreningar som inte svarar bör betraktas som icke-medlemmar."

Ernst Wolf föreslog bildandet av en stiftelse med 650.000 Schweizerfranc av IPBs pengar, som skulle förvaltas av tre personer i Schweiz. Detta bifölls av årsmötet.

ICDP var positiva till en sammanslagning, inte minst för att det skulle ha gett föreningen betydande finansiella resurser. Men ICDPs arbetsgrupp gav sina egna mål prioritet, och protokollet från dess möte den 20 augusti sade bara att "Det visade sig på mötena att ILCOP/IPB inte var villigt att överväga en sammanslagning av de två organisationerna vid denna tid."

ILCOP/IPBs medlemskap hade varierat under de 15 första åren efter kriget. Flera nya medlemsföreningar tillträdde, men samtidigt trädde flera ut, eller upphörde. 1963 hade ILCOP/IPB 17 medlemmar:

IFOR och WRI (Internationella organisationer)
Arbeitsgemeinschaft Deutscher Friedensverbände och Verband der kriegsdienstweigerer (Västtyskland)
Onafhankelijke Contactcommissie voor Vredeswerk (Holland)
Association Montessori (Italien)
Norges Fredsråd
Svenska Freds- och Skiljedomsföreningen, Sveriges Fredsråd och Stockholms Fredsförening
Schweizerischer Friedensrat och Pax Romana (Schweiz)
Friends Peace Committee, Northern Friends Peace Board, National Peace Council och Peace Pledge Union (Storbritannien)
Fellowship of Reconciliation (USA)

ICDP å sin sida blev formellt bildat av ICDPs arbetsgrupp den 20 augusti i De Pietersberg med följande konstituerande medlemmar:

Accra Assembly, IFOR, och WRI (Internationella organisationer)
Victoria Campaign for Nuclear Disarmament (Australien)
CND, och Combined Universities CND (Kanada)
Komiteen for Oplysning om Atomfaren (Denmark)
Action Civique Nonviolente, och Mouvement contre l'Armement Atomique (Frankrike)
Arbeitsgemeinschaft Deutscher Friedensverbände, och Ostermarsch der Atomwaffengegner (Västtyskland)
Akhil Bharat Sarva Seva Sangh (Indien)
Consulta per la Pace (Italien)
Comite 1963 voor de Vrede, och Stichting Anti-Atoombom Actie (Holland)
CND (Nya Zeeland)
CND, Colleges and Universities CND, Committee of 100, Friends Peace Committee, och Youth CND (Storbritannien)
Fellowship of Reconciliation, War Resisters League, Student Peace Union, och National Committee for a Sane Nuclear Policy (USA)
Yugoslav League for Peace, Independence and Equality (Jugoslavien)

ICDPs första arbetande konferens, som skulle besluta om stadgar och om en uppsättning principer planerades för 9-13 januari 1964 i Tyringe, Sverige. 42 delegater från 17 nationella föreningar i tio länder, och från tre internationella organisationer deltog i detta möte. Man bildade där också en arbetsgrupp som skulle diskutera förhållandet till ILCOP/IPB.

Innehåll

1964: Återskapandet av IPB

Den 10 augusti 1964, efter två kaotiska och starkt splittrade styrelsemöten inom ILCOP/IPB (som behandlade frågan om sammanslagning med ICDP) bildade styrelseordföranden Ernst Wolf, vars yrke var notarie, ILCOP-stiftelsen för att förvalta de 800.000 Schweizerfranc av IPBsmedel som hade överlämnats till ILCOP/IPB. Detta var bara 18 dagar före IPBs årsmöte, och årsmötesdeltagarna ställdes inför ett fait accompli. Enligt stiftelsens stadgar kunde ränteinkomsterna och inom vissa gränser kapitalet användas för att finansiera ett kontor som måste vara i Schweiz och heta International Peace Bureau. Tre personer bosatta i Schweiz gavs slutlig kontroll över kapitalet. En ändring i stiftelsens stadgar förutsatte att den schweiziska regeringen tillstyrkte ändringen. På så sätt bands kapitalet till IPB.

Den 28 augusti 1964 samlades 13 medlemsföreningar i ILCOP/IPB till årsmötet. De antog nya stadgar och ändrade föreningns namn till International Peace Bureau. De var de schweiziska, svenska, norska och brittiska fredsråden, SFSF, Stockholms Fredsförening IFOR och Fellowship of Reconciliation i USA, WRI, Northern Friends Peace Board och Friends Peace Committee från Storbritannien, tyska Verband der Kriegsdienstweigerer och holländska Contactcommissie voor Vredeswerk. Tre föreningar anslöt sig 1964: Norges Fredslag, Folkereisning mot Krig (FMK) och det schweiziska Pacem in Terris.

WRI lade återigen fram ett förslag om sammanslagning av IPB och ICDP, men accepterade att då majoriteten av årsmötet hade godkänt ILCOP-stiftelsen och IPBs huvudkontor måste stanna i Genéve, IPB inte omedelbart kunde slås samman med ICDP, som hade öppnat ett kontor i London. Till slut nåddes en kompromiss. Årsmötet uttalade sin önskan om ett praktiskt samarbete med ICDP och beslöt att ha gemensamma möten mellan styrelserna för att utarbeta förslag om det framtida förhållandet. Dessutom anslog årsmötet £1000 som bidrag till ICDP, och ytterligare £1000 informationsservicen som sköttes gemensamt av de båda organisationerna.

Det före detta IPB hade återuppstått. Dessutom var den framtida finansieringen säkrad genom ILCOP-stiftelsen. Kontoret flyttade från huset som IPB ägde på rue Charles Bonnet 8 till sin nuvarande adress på rue de Zürich 41. Ernst Wolf valdes till ordförande (president) för IPB, medan John Kay från den brittiska National Peace Council valdes till styrelseordförande (Chairman). Sean MacBride som också var styrelsemedlem i ICDP valdes till kassör.

Innehåll

Vietnamrörelsen

1963, då det partiella provstoppsavtalet mellan USA, Sovjetunionen och Storbritannien ratificerades, började 1950-talets fredsvåg att ebba ut. USAs och Sovjetunionens atmosfäriska kärnvapenprov hade stoppats, och ett antal förhandlingar mellan USA och Sovjetunionen lovade avspänning och dämpade farhågorna. Men nya signaler kom snart från fredsaktivister i USA. De hade blivit alltmer upprörda över USAs roll i Vietnam, och i december 1964 anordnades den första betydelsefulla demonstrationen mot kriget i Vietnam, i New York. Fyra år senare stred 535.000 USA-soldater i Vietnam. Anti-krigsrörelsen spreds snart utanför USAs gränser och blev till en av de största fredsvågorna någonsin.

IPBs årsmöte 1965 antog följande uttalande:

"IPBs internationella konferens, djupt upprörd över tragedin i Vietnam, uppmanar USAs regering:

  1. att omedelbart stoppa bombningar och andra militära aktioner i Nordvietnam,
  2. att offentligt deklarera sin vilja att börja förhandla med alla inblandade parter, inklusive FNL, om tillbakadragandet av alla utländska militära styrkor från Vietnam; samtidigt uppmanas FNL att acceptera och börja förhandlingar så snart USA accepterat de två ovanstående villkoren."

Naturligtvis ökade vietnamkriget det kalla krigets konfrontation. Människor i allmänhet, regeringar, fredsrörelser och andra organisationer tog parti antingen för Sovjetunionen och Nordvietnam, eller för USA och Sydvietnam. IPB tog parti för U Thant, Förenta Nationernas generalsekreterare. Dessutom, när värnpliktsvägran blev en viktig strategi för USAs fredsrörelse började IPB fokusera på denna aspekt av krigsvägran.

IPBs huvudsakliga aktivitet 1966 var ett projekt om FNs fredsbevarande operationer. I juni 1966 träffades ett antal personer med erfarenheter från FN-uppdrag för en diskussion som anordnades av IPB. Man producerade en rapport med titeln "We, the People, and United Nations Peace-Keeping". en serie forskningsprojekt startades, och IPBs årliga konferens kom att handla om fredsbevarande operationer.

Bertil Svahnström, SFSFs representant kom till IPB-konferensen i Strasbourg med ett förslag till en världskonferens om Vietnam i Stockholm (6-9 juli 1967). Denna konferens blev till ett av de sällsynta tillfällen då internationella fredsorganisationer samarbetade. Konferensens sponsorer var SFSF, IPB, ICDP, WRI och WPC. Världsfredsrådets deltagande ledde till en smutskastningskampanj i svensk press. Bland annat sändes ett förfalskat brev till pressen, som "bevisade" att konferensen var en kommunistisk komplott.

Det fanns många andra problem. Skulle bara FNL vara representerat? Eller också de vietnamesiska buddhisterna? Skulle en permanent sambandskommitté skapas?

Mötet samlade slutligen 430 delegater från 63 länder. Den största delegationen kom från USA. Man fördömde USAs intervention i Vietnam. Man såg eller diskuterade ingen annan lösning, än att USA skulle lämna Vietnam och att Storbritannien skulle sluta stödja USA. Arbetsgruppen för religiösa ledare var den enda som nämnde försoning och förhandling i sin rapport.

Innehåll

Rätten att vägra värnplikt och militära order

1967 beslöt IPBs styrelse att ta upp frågan om rätten att vägra värnplikt och militära order, och att göra det till huvudämnet för 1968 ås konferens. Tillsammans med Amnesty International och Friends World Committee for Consultation (kväkare) bildade man arbetsgrupper som skulle förbereda konferensen. Den hölls i augusti 1968 i Reutlingen, Västtyskland under titeln "Rätten att vägra värnplikt och militära order."

Deltagarna vid mötet 1968 började arbeta med ett utkast till en konvention om rätten att vägra delta i väpnade konflikter. Ett seminarium i Sverige, i augusti 1969 gjorde ett utkast som skulle framläggas FNs generalförsamling, och ett utkast till en principförklaring angående samvetsvägran av militärtjänst eller militär träning. Samtidigt bearbetades FNs kommission för mänskliga rättigheter för att de skulle anta bestämmelser om samvetsvägran.

Utkasten diskuterades och antogs avIPBs medlemsorganisationer vid årsmötet 1970. Vid sin 27 session antog FNs kommission för mänskliga rättigheter en resolution som i vid mening var formad efter IPBs utkast. Det var en så kallad procedur-resolution, som bad FNs generalsekreterare att utarbeta en rapport om samvetsvägrarnas situation. Den introducerade frågan och skapade en debatt inom FN. 16 år senare, vid sin 42:a session 1987, erkände FNs kommission för mänskliga rättigheter för fösta gången rätten till värnpliktsvägran som en mänsklig rättighet. Resolutionen som antogs 1987 förstärktes 1989. IPB gjorde ett uttalande under kommissionens session som i stort innehöll tre argument till förmån för rätten till värnpliktsvägran:

1. Att tillåta värnpliktsvägran är en förtroendeskapande åtgärd.

2. Om rätten till liv är grundläggande, måste rätten att vägra döda också bli erkänd, och

3. Att inte erbjuda möjligheten att göra vapenfri tjänst är ett tragiskt slöseri med resurser.

1989 års kommission för mänskliga rättigheter antog den nya resolutionen utan omröstning, det vill säga enhälligt. Det var den dittills starkaste resolutionen i denna fråga inom ett FN-organ, och för första gången var en socialistisk stat, Ungern, medsponsor till initiativet. De andra sponsorerna var Österrike, Kanada, Costa Rica, Frankrike, Västtyskland, Nederländerna, Portugal, Spanien, Sverige och Storbritannien. I resolutionens avslutande paragrafer säger man att man

"Erkänner allas rätt till värnpliktsvägran som en legitim utövning av rätten till tanke-, samvets- och religionsfrihet; Rekommenderar stater som har ett system av obligatorisk värnplikt ... att introducera olika former av alternativa tjänster för samvetsvägrare ... och att de avstår från att sätta dessa personer i fängelse; Understryker att sådana former av alternativ tjänst i princip skall vara av icke-stridande, eller civil karaktär, i samhällets intresse och inte ha karaktären av en bestraffning."

Denna resolution är ett mäktigt verktyg i händerna på fredsföreningar som kämpar för rätten till värnpliktsvägran i länder där denna rätt ännu inte existerar. Denna framgång är framför allt ett resultat av kväkarnas och WRIs oförtröttliga och långsiktiga arbete.

Innehåll

Allmän och fullständig avrustning - Special N.G.O. Committee on Disarmament

IPBs roll i fredsrörelsen vid slutet av 1960-talet var att studera och introducera nya frågor, och att diskutera dem på årliga konferenser, en uppgift som man genomförde bra. Medlemskapet i IPB ökade, sex nya medlemmar anslöt sig till IPB mellan 1967 och 1969. Men IPB strävade också efter att organisera fredsrörelsens internationella arbete på ett bättre sätt, och efter mer samarbete mellan fredsföreningar.

Med början i februari 1970 blev IPB och dess sekretariat i Genève också sekretariatet för Special NGO Committee on Disarmament, ett paraply av "Non-Governmental Organisations" - icke statliga organisationer.

Termen "NGO" stammar från tiden för bildandet av Förenta Nationerna. När regeringarna träffades i San Francisco 1945 för att bilda Förenta Nationerna var också många representanter från folkrörelser närvarande som stödde strävandena. I FNs terminologi kallades folkrörelserna för "Non-Governmental Organisations." En följd av detta blev att en "konsultativ status" skapades mellan FNs Ekonomiska och Sociala Råd och NGOs, i artikel 71 i FNs stadgar. 1948 försökte dessa NGOs att öka sitt inflytande i FN genom att samordna sina FN-inriktade aktiviteter. Man skapade Conference of Non-Governmental Organisations in Consultative Status with the UN Economic and Social Council (CONGO). Vart tredeje år har CONGO ett stormöte med representanter för NGOOs.

Många av de NGOs som har en konsultativ status inom FN har väldigt lite gemensamt, utom att de är icke-statliga, och att de stöder FN. Termen innefattar allt från yrkesorganisationer, fredsföreningar, idrottsföreningar och konsumentorganisationer. Därför skapades speciella NGO-kommittéer inom olika ämnesområden, till exempel för nedrustning, mänskliga rättigheter, multinationella företag, läkemedel och så vidare.

Special NGO Committee on Disarmament i Genéve bildades redan 1968. Några av medlemmarna 1990 var IPB, IKFF, WPC, Friends World Committee for Consultation (Kväkare), World Federation of Scientific Workers, World Conference on Religion and Peace (WCRP), World Federation of Democratic Youth (WFDY), International Youth and Student Movement for the UN (ISMUN), Afro-Asian Peoples Solidarity Organisation (AAPSO), Commission of the Churches on International Affairs, International Union of Students, Pax Christi International, och Women's International Democratic Federation. En liknande kommitté bildades också i New York 1973.

Kommittén i Genève träffades regelbundet och vid speciella tillfällen. Man har anordnat möten för att göra gemensamma folkrörelseinlägg i till exempel FNs specialsessioner om nedrustning.

I september 1972 anordnades en internationell NGO-konferens om nedrustning i själva FN-byggnaden i Genève. Med sina 250 representanter för NGOs och för olika regeringar var det förmodligen den första riktigt stora samlingen av NGOs i nedrustningsfrågan.

Denna konferens tjänade också som en generalrepetition för ett annat möte av freds- och andra rörelser i Bradford, England, som IPB började mobilisera för. IPB hade alltid talat för en mellan-statlig världsnedrustningskonferens. Mötet i Bradford den 29 augusti - 1 september 1974 titulerades "Preparation for the UN World Disarmament Conference". Det resulterade i "Förslagen från Bradford" - the Bradford Proposals som innehöll en dagordning för en nedrustningskonferens. Förslagen spreds i tio språk och i en miljon exemplar. De ingick i en plan för att bygga upp en massiv folkopinion för en sådan knferens. Distributionen finansierades med hjälp av de pengar som följde med nobels fredspris som utdelades till Sean MacBride 1974, styrelseordförande i IPB och primus motor bakom initiativet i Bradford.

Förslagen från Bradford handlade om allmän och fullständig avrustning som FNs huvudmålsättning. Man försökte identifiera kapprustningens intressenter och metoder att minska deras makt och inflytande. Man krävde ett förbud mot kärnvapen och deras avbestyckning. För att stärka den internationella säkerheten krävde man kontroll av vapenhandeln och att man införde licenser för att reglera den. Man krävde att de militära allianserna skulle upplösas och att kärnvapenmakterna skulle förbinda sig att inte vara först med att använda kärnvapen. Slutligen krävde man att den internationella domstolens domsrätt skulle utökas.

Kravet på en världsnedrustningskonferens kom också från andra håll. Den alliansfria rörelsen beslöt att utnyttja sin nya röststyrka i FN, och det beslöts att FNs första specialsessionen om nedrustning skulle hållas 1978. IPB började omedelbart att förbereda sig för sessionen, och flera möten anordnades för att sammanjämka de icke-statliga organisationernas bidrag. Ett uttalande från NGOs, resultatet från seminariet "NGOs och specialsessionen" den 24-25 oktober 1977 i Genève innehöll folkrörelsernas viktigaste synpunkter. Man ville ha ett förbud mot kärnvapen, kemiska och andra massförstörelsevapen, inklusive den nya strålningsbomben, eller "neutronbomben". Man ville ha ett kärnvapenprovstopp, begränsningar av vapenhandeln och en överföring till länder i Tredje Världen av de resurser som frigjorts genom nedrustningen. IPB gjorde dessutom ett eget uttalande till specialsessionen i oktober 1977, i vilket man uppmanade sessionen att att anta en FN-konvention som skulle göra kärnvapen olagliga, att genomdriva ett moratorium för forskning och utveckling av nya vapen och att placera den internationella vapenhandeln under internationell kontroll. Målet med dessa åtgärder skulle vara att frysa - "freeze" rustningarna på den dåvarande nivån genom åtgärder som "inte utgör något hot mot säkerheten och som kräver endast den politiska viljan för att genomföras."

Innehåll

6. 1980-talets fredsvåg

Efter vietnamkrigets slut hade fredsrörelsen en relativ nedgångsperiod. Samma år antogs Helsingforsdokumentet, som lovade ett slut på det kalla kriget. Slutdokumentet sågs som ett slags substitut för ett europeiskt fredsfördrag efter 2:a världskriget, som fastställde efterkrigsgränserna mellan staterna. 35 stater hade deltagit i ESK-förhandlingarna (Europeiska Säkerhetskonferensen, eller CSCE, Conference on Security and Cooperation in Europe), som hölls i Helsingfors: alla europeiska stater utom Albanien, och desutom USA och Kanada. Fredsaktivister började intressera sig mindre för det kalla kriget, och mer för utvecklingen i Tredje Världen, för mänskliga rättigheter, kärnkraft och miljön.

Men en ny uppgång började redan 1976-77, återigen inspirirad av motståndet mot kärnvapenkapplöpningen. Kvinnor-för-fred-grupper bildades i Sverige, Norge och i Nederländerna, och senare i Schweiz och Frankrike. Holländska Interkerkeljig Vredesberaad IKV (Kyrkliga Fredsrådet) tog ett initiativ som gick ut på att det var moraliskt orätt inte bara att använda kärnvapen, utan även att äga dem.

Åren 1975 och 1976 åkte flera av IPBs förtroendevalda till Japan på inbjudan av det Japanska Rådet mot A & H-bomber (GENSUIKYO). De gjorde upp en plan för ett internationellt symposium av medicinska och andra experter som skulle se över forskningen och ge de överlevande från kärnvapnen över Hiroshima och Nagasaki mer offentlighet. Ett internationellt råd sattes upp, och träffades på världshälsoorganisationens och IPBs kontor i Genève. Symposiet, "Damage and After-effects of the Atomic Bombings of Hiroshima and Nagasaki" hölls i Juli-Augusti 1977 i Tokyo, och symposiets rapport blev till ett standardverk om verkningarna av ett kärnvapenkrig. Termen Hibakusha, överlevande från en kärnvapenattack, har sedan dess blivit välkänd över hela världen. Vid denna tid hade mycket lite forskning om verkningarna av kärnvapnen gjorts offentligt.

I April och Juni 1977 anordnades en "Internationell Nedrustningsstaffett Helsingfors-Belgrad" av flera av IPBs medlemsorganisationer. Det var den Tyska Fredsföreningen DFG-VK som tog initiativet, och IPB och WRI sponsrade. Motor och organisatör var Gerd Greune, DFG-VKs internationella sekreterare och medlem i IPBs exekutivkommitté sedan 1975.

Fredsrörelsen hade sett att slutdokumentet från Helsingfors inte höll vad det hade lovat och ville ville visa förpliktelserna som fanns i fördraget. Staffettens mål var:

"Att göra folk uppmärksamma på motsättningarna mellan hoppet om nedrustning som uttrycks i slutdokumentet, och den fortsatta militära utvecklingen som har lett till en accellererande kapprustning till absurda nivåer i Öst och Väst.

Att mobilisera folket och få det att förstå att deras aktiva deltagande var nödvändigt för att pressa på regeringar att göra större motstånd mot det militär-industriella komplexet.

Att tala direkt till de deltagande regeringar genom vilkas länder staffetten passerade, speciellt de som har nedrustningsfrågor på sina dagordningar, som till exempel Österrike."

En staffettbuss som eskorterades av flera följebilar reste från Helsingfors till Belgrad. Längs vägen anordnades hundratals möten på gator och torg, i offentliga lokaler, skolor, på universitet, i fabriker och andra sociala centra. Uppemot 500,000 människor i 1000 städer och byar var involverade i staffetten.

Staffetten var ett exempel på hur folkligt arbete och regeringars arbete sammankopplades. Staffetten fokuserade på ESK-förhandlingarna och den andra uppföljningskonferensen i Belgrad. Man träffade MBFR-förhandlare (Mutually Balanced Force Reductions - Ömsesidiga Balanserade Styrkereduktioner) i Wien. Sean MacBride, IPBs ordförande och samtidigt assisterande Generalsekreterare för Förenta Nationerna öppnade staffetten i Helsingfors. Finlands utrikesminister och andra parlamentsledamöter deltog.

Den var också ett exempel på praktiskt samarbete mellan fredsgrupper i de flesta västeuropeiska länderna. Många träffades med likasinnade kolleger under staffetten och under förberedelserna inför den.

1977 och 1978 startade en kampanj mot neutronbomben i Europa. Stop de Neutronen Bom bildades i Nederländerna, och frågan togs upp av flera grupper i andra europeiska länder. Kampanjen blev framgångsrik när USAs president Jimmy Carter återtog beslutet att utplacera vapnet i Europa. Neutronbomben hade utvecklats i USA speciellt för det europeiska slagfältet.

Samtidigt försämrades de Öst-Västliga relationerna på grund av nya konflikter i Tredje Världen. 1979 invaderade Sovjetunionen Afghanistan, och Sandinisterna övertog makten i Nicaragua. Kapprustningen fick åter upp farten, och nya strategier och uttalanden från politiker gjorde att ett kärnvapenkrig i Europa återigen såg allt mera möjligt ut.

Med NATOs "Dubbelbeslut" i December 1979 fick fredsrörelsen en synlig kampanjfråga. Beslutet var att utplacera nya medeldistansmissiler, Pershing II och kryssningsmissiler i Europa. Samtidigt skulle man förhandla med Sovjetunionen om att dra tillbaka dem och sovjetiska SS-20-missiler. De nya missilerna skulle placeras ut med början 1983. Fredsrörelsen hade gott om tid att mobilisera befolkningen.

Ett exempel på denna mobilisering var bildandet av danska "Nej til Atomvaben". I Oktober 1979 tog en grupp på fem personer initiativet till att sätta annonser i två stora tidningar i Danmark. Överskriften var "Nej til Atomvaben". I annonserna bad man om underskrifter och om finansiellt stöd. Det kom tusentals svar, som fyllde två sidor av en tidningsannons i November. Den 13-14 Januari 1980 höll Nej til Atomvaben sitt första möte. Gruppen var typisk för fredsvågen. Den hade ingen klar institutionell ram eller ledarskap. Medlemmar av gruppen kom till internationella möten i fredsrörelsen och sade att de inte kunde representera organisationen, bara informera om den, och de deltog bara som individer. Målsättningen var mycket begränsad. Nei til Atomvapen i Norge, som bildades vid samma tid, vägrade ta upp andra frågor än kärnvapen. Folk gillade denna form av organisation, speciellt de unga, kvinnorna och de välutbildade.

Den starka fredsvågen, och bildandet av hundratals nya fredsgrupper tog de flesta politikerna med överraskning. Även de etablerade fredsföreningarna var överraskade. Brittiska CNDs medlemskap ökade från 4000 1979, till 50,000 1982, och 94,000 1984. Den 26 Oktober 1980 kom 100,000 människor till en demonstration som organiserades av CND i London. Det finns exempel på att fredsföreningar reagerade negativt på fördubblandet, åter och åter igen, av deras medlemskap. Man var rädd för att majoriteten av "kärnvapenpacifisterna" i medlemskåren skulle späda ut och försvaga den radikalpacifistiska ideologin.

På den internationella nivån fokuserade IPB på förhandlingsdelen av "dubbelbeslutet". Ordföranden Sean MacBride brevväxlade med förhandlarna. Den 30 November 1981, skickades ett lyckönskningsbrev i form av ett pressmeddelande till USAs och Sovjetunionens förhandlare Kvitsinsky och Nitze vid INF-samtalen (Intermediate Nuclear Forces). "IPB välkomnar förhandlingarna om slagfältskärnvapen som börjar idag". Man uttryckte stöd för förslag som kom från "21-gruppen" av alliansfria länder, och för ett omfattande nedrustningsprogram. Förhandlarna påmindes om den kommande andra specialsessionen om nedrustning inom Förenta Nationeran, och om möjligheten att påbörja förhandlingar om allmän och fullständig avrustning. Brevet var undertecknat av Sean MacBride och av IPBs vice ordförande Philip Noel-Baker, båda fredspristagare.

Innehåll

December 1980: International Physicians for the Prevention of Nuclear War (IPPNW).

Den 29 Mars 1979 anordnade en grupp läkare i Boston, USA, ett offentligt möte om farorna med kärnindustrin. Samma dag drabbades kärnkraftverket vid Three Mile Island, Harrisburg i Pennsylvania, av en härdsmälta, och läkarna fich mycket stor publicitet. Många av läkarna var dock mera bekymrade av de möjliga effekterna av ett kärnvapenkrig, och i Mars 1980 publicerades ett öppet brev till president Carter och sovjetledare Brezjnev som de författat i New York Times. Både Brezjnev och Vita Huset svarade på brevet. Pugwash-konferensen i Nederländerna i augusti 1980 tog upp frågan, och läkare från många länder slog fast att

"Medicinsk katastrofplanering för ett kärnvapenkrig är meningslöst. Ett kärnvapenkrig skulle resultera i död, skador och sjukdomar i en storleksordning utan motstycke i historien. Det finns inget verksamt medicinskt svar efter en kärnvapenattack."

I december samma år träffades sex läkare från USA med sex sovjetiska läkare i Genève för att lansera International Physicians for the Prevention of Nuclear War (IPPNW ung. Internationella läkarföreningen för att förhindra kärnvapenkrig, i Sverige: Läkare mot kärnvapen). Senare träffades gruppen i Moskva och anordnade en TV-sänd diskussion om de troliga medicinska konsekvenserna av ett kärnvapenkrig. Det en timme långa programmet sändes över hela Sovjetunionen, och senare också i USA, Nederländerna, de skandinaviska länderna och på annat håll. 1986 hade IPPNW 145,000 medlemmar, alla läkare eller hälsovårdsarbetare, i 40 länder.

Innehåll

April 1980: The European Nuclear Disarmament Appeal (END)

Beslutet i december 1979 att utplacera Pershing och kryssningsmissiler i flera europeiska länder inklusive Storbritannien, drev Edward Thompson, en historiker och skribent, till högljudda protester i en serie artiklar. Thompson, tillsammans med Ken Coates i Bertrand Russell Peace Foundation, Mary Kaldor och Dan Smith som hade varit rådgivare för Labourpartiet i försvarsfrågor, Peggy Duff som var generalsekreterare i ICDP, fackföreningsledaren Arthur Scargill och andra, skrev Appellen för Kärnvapennedrustning i Europa - END-Appellen. Flera av dessa hade träffats redan 1974 vid ett seminarium i Bradford för att diskutera på vilken bas en europeisk fredsrörelse kunde byggas upp.

Appellen var en del av en kampanj för kärnvapennedrustning i Europa som lanserats av Bertrand Russell Peace Foundation, ICDP och CND.

Appellen lanserades vid en presskonferens den 28 april 1980. Omedelbart slog den an en sträng hos fredskativister över hela Europa. Den var både visionär och konkret, skrämmande, och erbjöd samtidigt en lösning. Den började med orden "Vi går in i det farligaste årtiondet i mänsklighetens historia. Ett tredje världskrig är inte längre bara möjligt, utan i allt högre grad troligt." Den här tonen var inte ny - jämför med Sane's appell från 1957: "Vi Står Inför En Fara Som Är Olik Alla Faror Som Någonsin Har Existerat." Men den formulerade i ord vad som många människor kände och fruktade, och som de kände igen från politikers tal:

"När båda sidor försöker visa sin beredskap att använda kärnvapen, för att förhindra att de används av den andra sidan, skapas nya, mer "användbara" kärnvapen och tanken om ett "begränsat" kärnvapenkrig fås att låta mer och mer rimligt."

Appellen gav också ett alternativ till det etablerade och förhärskande Öst-Västliga, Gott-Ont-synsättet:

"Vi vill inte fördela skulden mellan politiska och militära ledare i Öst och Väst. Skulden ligger jämnt på båda sidor. Båda sidor har antagit hotfulla hållningar, och genomfört aggressiva handlingar i olika delar av världen."

Det här tillbakavisades kraftigt av Fredskommitteerna i Världsfredsrådet, som startade en kampanj mot Bertrand Russell Peace Foundation och ENDs sambandskommittee (se nedan). Anti-END-publikationer i olika europeiska språk distribuerades generöst till fredsaktivister överallt.

Vägen ur kärnvapnens återvändsgränd var klar i Appellen:

"Behandlingsmetoden har vi i vår makt. Vi måste handla tillsammans för att befria hela europas territorium, från Polen till Portugal, från kärnvapen, flyg- och ubåtsbaser, och från alla institutioner som är engagerade i forskning i eller tillverkning av kärnvapen. Vi kräver av de två supermakterna att de drar tillbaka alla kärnvapen från europeiskt territorium. I synnerhet kräver vi av Sovjetunionen att man stoppar produktionen av SS-20-missiler, och av USA att man inte genomför beslutet att utveckla kryssnings- och Pershing II-missiler för en utplacering i Västeuropa. Vi kräver också att man ratificerar SALT II-avtalet, ett nödvändigt steg mot en förnyelse av verksamma förhandlingar om allmän och fullständig avrustning."

Appellen innehöll en solidaritetsförklaring mellan fredsarbetare och en uppmaning till revolt:

"Vi måste försvara och utöka alla medborgares rätt, vare sig de bor i Öst eller Väst, att delta i denna gemensamma rörelse och i alla former av utbyte." Och "Vi måste börja handla som om ett enat, neutralt och fredligt Europa redan existerar. Vi måste lära oss att vara lojala, inte till 'Öst' eller 'Väst', utan till varandra, och vi måste ignorera de förbud och begränsningar som staterna pålagt oss."

Appellens initiativtagare började samla underskrifter i Storbritannien. Ett speciellt godkännande, som lanserade idén om ett END-konvent söktes från andra europeer:

Vi har med uppskattning mottagit förslaget från Bertrand Russell Peace Foundation om en all-europeisk kampanj för att befria alla europeiska staters mark och territorialvatten från kärnvapen. (...) För att underlätta detta arbete välkomnar vi ett europeiskt möte för att undersöka problemen i samband med skapandet av en kärnvapenfri zon, för att diskutera ett spektrum av åtgärder som redan nu föreslås som möjliga steg på väg till målet, och för att hjälpa till i utvecklingen av en stark rörelse för fred och nedrustning."

I november 1981 ordnade de italienska undertecknarna av Appellen, speciellt den eurokommunistiska falangen av den nya italienska fredsrörelsen, ett europeiskt möte i Rom. Några av deltagarna var Petra Kelly och Rudolf Bahro från De Gröna i Tyskland, Jo Leinen från den tyska miljörörelsen Bundesverband Bürgerinitiativen Umweltschutz (BBU), Eva Quistorp från tyska Kvinnor för Fred och Ken Coates från Bertrand Russell Peace Foundation. De lanserade det första END-konventet och grundade ENDs sambandskommitté (END Liaison Committee) för att organisera det. Konventet hölls följande år, den 1-4 juli 1982 i Bryssel. Det startade en rullande process. Efter Bryssel har konvent hållits i Västberlin 1983, varvid 3000 personer deltog, i Perugia, Italien 1984, Amsterdam 1985, Evry, Frankrike 1986, Coventry, England 1987, Lund, Sverige 1988, Vitoria, Spanien 1989, Helsingfors och Tallinn 1990 och Moskva 1991.

Konventen har fyllt många funktioner. De har varit en mötesplats för fredsarbetare från många sociala och yrkesgrupper. Hundratals 'lärare för fred', läkare, generaler, kvinnor, biblotekarier, ingenjörer och andra 'för fred' -grupper bildades på detta sätt. Konventen var en gemensam plattform där politiker och fredsaktivister kunde diskutera fredsfrågor. De skapade en länk mellan fackföreningsrörelsen och fredsrörelsen. De utgjorde upprepade försök att inkludera isloerade fredsaktivister från östra Europa i rörelsen, och de gav publicitet åt de oberoende fredsgrupperna i Östeuropa, såsom Svärd till Plogbillar i Östtyskland, Frihet och Fred i Polen, Dialog och 460 i Ungern, "The Trust Group" i Sovjetunionen och Charta 77 i Tjeckoslovakien.

ENDs sambandskommitté har inte utvecklats till en internationell organisation, trots att den får medlemsansökningar från fredsgrupper, och att den har medlemsavgifter och en budget. Dess syfte är begränsat till att organisera END-konvent. Bertrand Russell Peace Foundation sköter det administrativa arbetet mellan konventen, och lokala organisationskommittéer har bildats för varje enskilt konvent. Många av de ursprungliga målsättningarna har uppfyllts. Efter konventet i Berlin, som med stor marginal var det största hittills, har konventen börjat bli repetitiva. Vissa fredsorganisationer och några medlemmar av sambandskommittén har försökt förhindra att 'END-processen' blivit institutionaliserad, och har velat finna nya målsättningar och arbetsformer för END. END-konventet 1990 hölls för första gången delvis i Östeuropa; i Helsingfors och Tallinn i den dåvarande Sovjetrepubliken Estland. Det konventet blev en historisk händelse, och det gav END-processen ny kraft genom att involvera sovjetiska sociala och politiska rörelser - som miljörörelsen och Estniska Nationella Fronten - direkt i organisationsarbetet.

Innehåll

1981: International Peace Cooperation and Co-ordination (IPCC)

Hur löst de än var organiserade, kände många av de nya grupperna i början av 1980-talet ett behov för en internationell ram inom vilken de kunde utveckla sina strategier och samordna sina aktioner och demonstrationer. Några av dessa grupper träffades vid ett möte i Frankfurt i Augusti 1981 för att diskutera nyttan av ett samarbete, och för att organisera en massdemonstration i Bonn i Oktober samma år.

Grupperna var bland andra Krefelder Appell - som hade bildats på ett liknande sätt som Nej til Atomvaben, Aktion Sühnezeichen, BBU, Deutsche Friedensunion - en grupp som var nära förknippad med kommunistpartiet i Västtyskland, Holländska IKV, Belgiska CNAPD - en paraplyorganisation för en rad fredsgrupper, och danska Nej til Atomvaben. Mötet blev en röra av ideologiska gräl. Vissa mötesdeltagare kände ett starkt behov av ett forum av "likasinnade och liknande" grupper. Nej til Atomvaben tog ett initiativ. De kallade till ett möte tre veckor senare, den 5-6 September 1981 i Köpenhamn. Från början var idén att sammanföra fredsgrupper i de små NATO-länderna för att planera aktioner mot utplaceringen av medeldistans-kärnvapen i Europa. Men även grupper från Storbritannien, Tyskland, Finland och Sverige deltog. De representerade grupperna var Nej till Atomvapen i Danmark och Norge, SFSF, Tampere Peace Research Institute (Finland), Samtök Herstodvaandstaedinga (Island), IKV (Nederländerna), END och BRPF (Storbritannien), Pax Christi International och Aktion Sühnezeichen (Västtyskland). På dagordningen fanns: 1) Utplaceringen, 2. Öst-Väst-relationer och END-Appellen, 3. Kärnvapenfria zoner, och 4. Strategier. Den enda gruppen som var ansluten antingen till IPB eller till ICDP var SFSF. De flesta andra var nystartade, eller deras deltagande i anti-kärnvapenrörelsen var nytt.

Ironiskt nog träffades IPBs medlemsorganisationer på ett årsmöte samma helg i Helsingfors. I Oslo ägde ett annat internationellt fredsrörelsemöte rum. Kommittén för en kärnvapenfri zon i Norden hade kallat till möte. SFSF försökte undvika trippelkrocken. Tomas Magnusson som var ordförande i SFSF och medlem i IPBs exekutivkommitté skrev ett frustrerat brev till de andra exekutivmedlemmarna:

"Denna helg är SFSF inbjuden till tre internationella möten. Rörelser håller snabbt på att växa fram i många länder, men på det internationella planet är saker och ting som de alltid varit: Vi har ingen riktig internationell fredsorganisation. Nya grupper blir inte medlemmar i de existerande organisationerna, utan skapar sina egna kontakter. Uppenbarligen vet grupperna som har bjudit oss att komma till Köpenhamn och Oslo inte om att IPB har sitt årsmöte i Helsingfors. SFSF har försökt flytta på köpenhamnsmötet. Men bland dessa nya och aktiva organisationer som kommer till Köpenhamn verkar vi vara de enda som är intresserade av IPB."

Magnusson föreslog att IPB och ICDP skulle slås samman omedelbart, att IPB skulle anordna fler internationella aktioner och bli mer användbart för fredsgrupperna, i stället för att huvudsakligen koncentrera sig på FN-aktiviteter och den kommande specialsessionen om nedrustning inom FN.

Brevet var fruktlöst. Under de kommande två åren fokuserade exekutivkommittén, under Sean Macbrides starka ledarskap IPBs aktiviteter på FN, och praktiskt taget ignorerade den växande rörelsen mot utplaceringen. Detta kan ha inneburit en meningsfull arbetsfördelning. De nya grupperna var mycket kritiska till mellanstatliga "nedrustningsförhandlingar", och ofta även mot politiker överhuvudtaget. De flesta krävde ensidiga åtgärder och initiativ av sina regeringar. Huvudsysselsättningen var att organisera massprotester. Men FNs Specialsession om Nedrustning var en viktig händelse som inte fick glömmas bort. Det var nödvändigt att sammanknyta fredsrörelsens arbete med det som genomfördes av etablerade statliga och icke-statliga organisationer. För IPB innebar separationen från de nya grupperna att det blev enklare att koncentrera arbetet i "NGO"-sfären, och att ta "konservativa" initiativ. Kontakter med FN, med regeringar och diplomater, och till exempel med advokatsamfund underlättades. IPB var också mycket vitalt under denna tid, och medlemskapet ökade.

För de nya grupperna betydde separationen att de kunde besluta om gemensamma aktioner snabbt, utan att gå via de demokratiska beslutsprocesserna i de etablerade organisationerna. Och de var inte i behov av något samarbete. De hade en enorm framgång själva.

Opinionsundersökning i USA: I det stora hela, är Ni för en ökning eller minskning av den nuvarande försvarsbudgeten, eller för att behålla den på den nuvarande nivån?
 
Ökning
Minskning
Nuvarande nivå
Februari 1980
71 %
6 %
21 %
Juni 1985
14 %
32 %
52 %
(Källa: SIPRIs årsbok 1986)

Vid mötet i Köpenhamn bestämde man sig för att skapa en ny internationell organisation, International Peace Communication and Co-ordination network (IPCC - ung. Fredsnätverket för internationell kommunikation och samordning). Nederländska IKV som hade ett kontor i Haag var den organisatoriskt sett starkaste gruppen bland de närvarande. Man påtog sig uppgiften att fungera som sekretariat. Wim Bartels, internationell sekreterare för IKV, blev IPCCs sekreterare och drivkraft.

Men separationen skapade också förvirring och slösade med fredsrörelsens resurser. Ytterligare en organisation måste skapas och upprätthållas. Ytterligare en internationell fredstidning, Disarmament Campaigns, skapades, och fick konkurrera både med etablerade fredstidningar och andra nya tidningar, som END Journal. Organisationernas internationella möten krockade ofta med varandra, och som fallet var med IPB och ICDP, startade en fruktlös diskussion om vilken organisation som var "bäst". Några fredsföreningar upplevde att de ständigt måste skicka representanter till olika internationella möten för att hålla sig informerade och involverade. Alla tre "internationaler", IPB, ICDP och IPCC var underbemannade och dåligt finansierade. Information om nya initiativ och aktioner nådde inte ut till hela fredsrörelsen.

Innehåll

Kärnvapnen och folkrätten

Vid sitt årsmöte i Helsingfors 1981, (trippelkrocken) beslöt IPB att starta en kampanj som skulle fokusera uppmärksamheten på legala och moraliska frågor i samband med kärnvapen. De kommande åren hölls möten med experter på lag, moral och medicin på många håll i världen. De anordnades av jurist- och läkarföreningar. Den generella slutsatsen från dessa möten var att kärnvapen och andra massförstörelsevapen var moraliskt och legalt oförsvarbara. I vissa länder bildades juristföreningar mot kärnvapen, som Lawyers for Nuclear Disarmament (LND) i Storbritannien och Lawyers Committee on Nuclear Policy i USA.

1982 hölls FNs andra specialsession om nedrustning i New York, och den 24 Juni presenterade Sean MacBride på IPBs vägnar några förslag som hade antagits av Lawyers Committee i USA och IPB. Förslagen innehöll ett utkast till ett fördrag om allmän och fullständig avrustning. MacBride krävde också det omedelbara antagandet av ett fördrag som skulle göra användandet av kärnvapen ett brott under internationell lag.

Frågan om kärnvapnens legalitét utvecklades vidare vid "Kärnvapenkrigstribunalen" i London som hölls i Januari 1985. Denna tribunal utmynnade senare i "Juristernas Appell mot Kärnvapen", som lanserades av IPB under 1987. Appellen deklarerade:

"IPB, en federation av fredsföreningar, har beslutat att göra en appell till jurister över hela världen, för att de skall fördöma kärnvapen och kärnvapenkrig som illegala."

Bland de första undertecknarna av appellen fanns Bruno Kreisky, före detta premiärminister i Österrike, Alexandre Sukharev, rysk justitieminister, Ramsey Clark, före detta justitieminister i USA, Robert Krieps, justitieminister i Luxembourg, Lennart Gjeijer, före detta justitieminister i Sverige, T.O. Elias, domare vid internationella domstolen i Haag, och ytterligare 50 namnkunniga jurister.

Signatärerna deklarerade att

"Övertygade om att jurister inte kan förhålla sig tysta, utan har ett ansvar för att publicera, utveckla och försvara folkrätten, och därmed bidra till fred, internationell säkerhet och till grundandet av en internationell ordning som avspeglar mänsklighetens längtan, (...) förklarar att användningen, till vilket syfte det än vara må, av kärnvapen, utgör ett brott mot internationell lag, ett brott mot de mänskliga rättigheterna, och ett brott mot mänskligheten; vi kräver att kärnvapen förbjuds som ett första steg mot det slutliga målet som är allmän och fullständig avrustning.

Appellen översattes till tio olika språk och spriddes över hela världen. 13,000 jurister undertecknade den innan namninsamlingen formellt avslutades den 15 Januari 1989, årsdagen av Sean MacBrides död. Appellen lade grunden för bildandet, den 9 April 1988 i Stockholm, av juristinternationalen International Association of Lawyers against Nuclear Arms (IALANA).

Innehåll

1984: Sammanslagning av IPB och ICDP, kontakter med IPCC

Antalet medlemsorganisationer i IPB hade ökat stort, till 29 1982. Av dessa var 6 nationella paraplyorganisationer. Men ingen av de viktigaste internationella fredsorganisationerna deltog aktivt i IPBs abete denna tid.

Den andra fredsrörelseinternationalen, ICDP, hade varit oförmögen att upprätthålla aktivitetsnivån från 1960-talet, och man var dessutom ekonomiskt konkursmässig. Efter vietnamkrigets slut 1975 hade man inte kunnat förnya sin internationella kampanjaktivitet. Andra, liknande nätverk, som IPCC och END hade uppstått. ICDP blev mer och mer till en ren formalitet. Medlemmarna i IPBs och ICDPs styrelser var medvetna om detta. Återigen kom det högljudda krav från medlemsorganisationer att man skulle slå samman organisationerna. Styrelserna började anordna gemensamma möten, och för September 1982 föreslogs en gemensam IPB/ICDP-konferens på ämnet "FREEZE", frysning av utveckling och utplacering av kärnvapen. Men fortfarande fanns ett motstånd mot förslaget. IPBs generalsekreterare Frank Field satte sig emot idén, orolig för att IPB-målet allmän och fullständig avrustning - i motsats till delmål som en frysning - skulle tappas bort.

Men tiden hade kommit för en sammanslagning. Vid det andra END-konventet i Berlin 1983 träffades styrelserna för IPB och ICDP. Resultatet var ett förslag om att upplösa ICDP, att utarbeta en ny "principdeklaration" för IPB, att utöka IPBs styrelse med ICDP-medlemmar, och att öppna ett IPB-kontor i London. Medlemsorganisationer i ICDP uppmanades att ansluta sig till IPB. Förslaget lades fram formellt vid IPBs årsmöte 1983 av de finländska styrelsemedlemmarna Ilkka Taipale (IPB) och Erkki Tuomioja (ICDP). Årsmötet som hölls den 9-10 September i Göteborg i samband med konferensen "Fredsrörelsen efter 1984" antog ICDPs "Manifest" från 1975. Man valde också David McReynolds (USA) och Bogdan Osolnik (Jugoslavien), två välkända ICDP-medlemmar, till vice ordförande för IPB, och beslöt att föreslå ändringar i IPBs stadgar. Senare blev även ICDP-medlemmen Claude Bourdet (Frankrike) vice ordförande.

ICDPs aktiva medlemsföreningar (Yugoslav League for Peace, WRL, WRI, De Hundras Kommitté i Finland, MDPL i Frankrike, etc.) anslöt sig sedan till IPB. Men för att uppnå målet med en enad, internationell fredsrörelse, kom sammanslagningen för sent. Många av de nya fredsgrupperna i Europa hade redan valt att samordna sina aktiviteter genom det nya IPCC-nätverket.

Det fanns få personliga kontakter mellan IPBs och IPCCs styrelser. IPBs styrelse sökte kontakt först efter sammanslagningen med ICDP. I November 1984 skrev IPBs generalsekreterare Kimmo Kiljunen ett förslag om att förena IPBs och IPCCs nätverk. Det framfördes vid ett IPCC-möte i Januari 1985 av Rainer Santi, som representerade SFSF - då medlem i både IPB och IPCC. Därefter uppmanade IPCC sina medlemsföreningar att ansluta sig till IPB. Det skedde dock ingen sammanslagning av resurser. Man såg på IPB som en specialiserad institution som skulle bevaka FN-arbetet åt fredsrörelsen.

Det fanns stora skillnader i organisationskultur mellan IPB och IPCC. IPB var en formell, några sade byrokratisk, institution med ordförande, kassör, stadgar o.s.v., och man hade under många år arbetat upp en egen identitét. Man talade till diplomater och regeringar, formulerade formella nedrustningsförslag och rörde sig i FN-husets korridorer. Medlemsföreningarna uppmanades att stödja IPBs, och Sean MacBrides förslag på olika sätt, samt att öka sitt ekonomiska stöd till huvudkontorets arbete i Genéve. Varje år valdes en styrelse, som dock inte förändrades nämnvärt från år till år. Medlemsföreningarnas intresse för IPBs arbete var på en oroväckande låg nivå. IPBs beslut eller uppmaningar ignorerades ofta av medlemsföreningarna, och rent ekonomiskt var verksamheten mer beroende av den årliga räntan från ILCOP-fonden än av medlemsorganisationernas årliga bidrag.

IPCC var mer ett kontaktnätverk än en organisation. Medlemsföreningarna representerades inte som i IPB av valda representanter, utan direkt av de drivande i varje förening. Beslut togs inte i IPCCs namn, utan av dessa drivande krafter, vilket gjorde att besluten faktiskt genomfördes på det nationella och lokala planet.

Inom IPB skedde vid den här tiden ett omtänkande när det gäller den roll man ville fylla i fredsrörelsen. De flesta aktiviteterna och målsättningarna befann sig utanför den huvudsakliga strömfåran i (anti-utplacerings-) fredsrörelsen. En koppling mellan IPB och IPCC sågs som oundgänglig av IPBs styrelse, och i enlighet med IPBs arbetssätt tänkte man i formella termer. Men intresset för ett formellt samarbete var inte ömsesidigt, och det skapades få personliga kontakter även fortsättningsvis. I stället koncentrerade sig IPB 1985 på att bygga upp den egna organisationen, att utöka medlemskapet, och att starta kampanjer om internationell vapenhandel, kärnvapnens illegalitet, kärnvapenprovstopp, utländsk militär närvaro och kapprustningen på haven. Ingen av dessa frågor hörde samtidigt till IPCCs arbetsfält, och det fortsatte att existera en arbetsfördelning mellan IPB och IPCC då IPCC arbetade med att samordna demonstrationer mot utplaceringen av medeldistansmissiler i Europa.

Efter 1983, när utplaceringen av medeldistansmissiler började i Storbritannien förlorade frågan sin enande kraft i den europeiska fredsrörelsen. Många fredsföreningar började koncentrera sig på nationella frågor. IPCC-nätverket började träffas mindre ofta, och förlorade också i betydelse som ett forum för samordningen av aktioner. I stället blev IPCC mer en "think tank", ett forum för diskussioner och en källa till nya idéer för den europeiska fredsrörelsen. Personerna som hade varit drivande inom IPCC fortsatte att träffas för att diskutera fredsrörelsens utveckling och för att informera varandra. 1989 lämnade IKV över IPCC-sekretariatet till den belgiska paraplyorganisationen VAKA och till dess internationelle sekreterare Luc Deliens. Senare övertogs uppgifterna av den belgiska WRI-sektionen IOT i Bryssel.

I mitten av 1989 deltog 21 fredsgrupper i IPCCs arbete:

Pax Christi International
ARGE-UFI (Österrike)
AGDF och Aktion Sühnezeichen (Västtyskland)
VAKA (Flamländsk-Belgisk paraplyorganisation)
CNAPD (Wallonsk-Belgisk paraplyorganisation)
CND (Storbritannien)
De Hundras Kommitté och Finlands Fredsförbund
Quaker Peace & Service och European Nuclear Disarmament (Storbritannien)
Nei til Atomvaben i Danmark och i Norge
CODENE (Frankrike)
KEADEA (Grekland)
Samtök Herstodvaandstaedinga (Island)
Associazione per la Pace (Italien)
Comision Anti-OTAN (Spanien)
Schweizerischer Friedensrat (Schweiz)
Svenska Freds- och Skiljedomsföreningen
IKV (Nederländerna)

Innehåll

Omorientering av IPB

Under denna tid, då det var vanligt i fredsrörelsen att "räkna vapen", mäta eldkraft och räckvidd, höll IPB tyngdpunkten i sitt arbete vid civila synsätt på krig och militär. Till stor del berodde detta på Finlands Fredsförbunds arbete, som mellan 1983 och 1987 anordnade tre internationella seminarier inom IPBs ram i Finland: "Children and War", Youth and Conscription" och "Women and the Military System."

Vid IPBs årsmöte 1985 valdes Bruce Kent, som hade varit vice ordförande sedan 1982, till ordförande. Styrelsen bestod nu av fler representanter för "gräsrotsrörelser", och IPBs verksamhet rörde sig bort från FN och mer mot kampanjarbete i fredsrörelsen. Man lade stor vikt vid att utöka medlemskapet, och årsmötena började diskutera och anta aktionsprogram. Även titlarna på de konferenser som IPB anordnade började reflektera mer aktions-inriktade frågor. Antalet medlemsorganisationer började öka snabbt. Finlands Fredsförbund, SFSF, GENSUIKYO och CND gjorde ett krafttag och skakade fram pengar för att driva sekretariatet i Genéve. En generalsekreterare på heltid, Rainer Santi, tillsattes. Årsmötet 1986 i Grekland antog det första grundläggande aktionsprogrammet för IPB. Det innehöll kampanjer mot den internationella vapenhandeln, den utländska militära närvaron, för ett kärnvapenprovstopp, för juridiskt motstånd mot kärnvapen och för rätten till vapenvägran.

Innehåll

Internationell vapenhandel och FNs tredje specialsession om nedrustning

IPBs kanpanj mot vapenhandel fördes in i aktionsprogrammet av den svenska medlemsorganisationen SFSF. 1983 hade SFSF startat en nationell kampanj mot vapenexport, och man hade lyckats att föra upp frågan på förstasidorna i massmedia. Forskare inom SFSF hade avslöjat vapensmugglingsaffärer av svenska exportföretag, och domstolsförhandlingar inleddes mot den största exportören Bofors. Boforsaffären hade många internationella anknytningar, och man upptäkte en europeisk kartell som smugglade krut till Iran. Företag i Finland, Norge, Belgien, Nederländerna, Storbritannien, Frankrike, Italien, Österrike, Portugal och Jugoslavien var inblandade. Företagen samarbetade för att förse Iran och Iraq med de stora kvantiteter sprängämnen de behövde för att föra kriget mellan dem. SFSF började uppmärksamma detta vid internationella fredsmöten. Ett nätverk av fredsföreningar som arbetade mot vapenexport skapades. 1987 anordnade IPB en konferens i Malmö, "International Arms Trade and International Institutions" för att diskutera hur vapenhandeln kunde bekämpas genom FN, Europaparlamentet och andra institutioner. Fredsföreningar som arbetade mot vapenhandel i Nederländerna, Frankrike, Italien, Schweiz, Belgien, Storbritannien och andra länder deltog, och en lista med krav och förslag till åtgärder av FN och Europaparlamentet utvecklades och antogs av IPB:

"Vi uppmanar FNs generalförsamling att vid sin tredje specialsession om nedrustning att

Alla FNs medlemsländer informerades om kraven. IPB fördömde vapenhandeln som omoralisk i sina omedelbara och indirekta effekter både i de producerande länderna och i länderna som tog emot vapnen.

Vid FNs tredje specialsession om nedrustning 1988 anordnade IPB ett forum om vapenhandel. Denna fråga blev den som det mest aktiva lobbyarbetet under specialsessionen drevs kring. Länder som stödde åtgärder mot vapenhandel var Österrike, Belgien, Colombia, Costa Rica, Ecuador, Västtyskland, Indonesien, Ghana, Nigeria, Peru och Storbritannien (!). Specialsessionen kunde inte enas om ett slutdokument. Men den följande ordinarie generalförsamlingen antog en resolution som "anhåller medlemstaterna att överväga" en lista åtgärder som stärker kontrollen över produktion och transport av vapen, samt att öka offentligheten när det gäller vapenhandeln. FNs generalsekreterare ombads begära in och utvärdera medelemstaternas åsikter och hänskjuta frågan till FNs nästa generalförsamling. Han ombads också genomföra en studie i ämnet, och att producera informationsmaterial om vapenhandel. Därmed har frågan fått en fast plats på den interantionella dagordningen.

Innehåll

Erkännande och expansion

1986 var FNs "Internationella Fredsår". Många icke-statliga organisationer, "NGO", genomförde freds-relaterade aktiviteter under året, och FN började också ge dem ett erkännande. I själva verket stödde många av dessa organisationer FN mycket mer än medlemstaterna. FNs generalsekreterare skapade utnämningen "Peace Messenger" - Fredsbudbärare - "i erkänsla av ett betydande bidrag till programmet och målsättningarna med det internationella fredsåret." På Fns fredsdag den 15 September 1987 blev 300 organisationer och 60 städer utnämnda till "Peace Messenger". 1988 fick ytterligare 55 organisationer och 6 städer utnämningen. 15 av IPBs medlemmar och IPB självt fick FNs utmärkelse. Det var AKE och KEADEA (Grekland), Appel des Cent (Frankrike), Archivio Disarmo (Italien), ACDP (Australien), Concertation Paix et Dévéloppement (Belgien), IPPNO (USA), GENSUIKYO (Japan), National Peace Council (Storbritannien), Paz y Cooperacion (Spanien), Finlands Fredsförbund, Sveriges Fredsråd, Kvinnor För Fred (Schweiz) och Yugoslav League for Peace, Independence and Equality of Peoples.

1987 ansökte 26 fredsföreningar, ett rekordhögt antal, om medlemskap i IPB. Föreningen bestod nu av 60 fullvärdiga medlemmar och 20 associerade stödmedlemmar. Den största tillökningen kom från andra kontinenter än Europa. 1986 blev Nuclear-Free Philippines Coalition (NFPC) och Anti-Bases Coalition (ABC), båda från Filippinerna de första medlemsföreningarna från Tredje Världen. 1987 följdes de av Servicio Paz y Justicia (SERPAJ) i Argentina, Anuvrat Vishna Bharati i Indien, Islamic Society for International Unity and Peace i Pakistan, Sarvadhana Sangam i Indien, och Indian CND. Den stora ökningen utanför Europa ledde till att IPB höll sitt årsmöte 1988 utanför Europa för första gången sedan andra världskriget. Australian Coalition for Disarmament and Peace (ACDP), den australiska paraplyorganisationen hade blivit medlem 1986. Årsmötet 1988 och IPB-konferensen med titeln "Nedrustning i indiska oceanen- och stilla havs-regionen" hölls i September 1988 i Sydney med ACDPs hjälp.

Ökningen i medlemsantalet gjorde att ändringar i IPBs struktur efterfrågades. Många av de små föreningarna, speciellt de i Tredje Världen har inte råd att skicka representanter till årliga möten på andra kontinenter. Följaktligen diskuterades en ny struktur för IPB vid årsmötena 1988 och 1989, som skulle göra det enklare och billigare för medlemsföreningarna att delta i IPBs beslutsfattande och formulering av policyn.

Innehåll

Omvälvningar i öst

En annan utveckling som har betydelse för IPBs verksamhet är omvälvningarna i f.d. Sovjetunionen och Östeuropa, och de internationella relationernas nya multi-polaritet. Den har öppnat ett helt nytt arbetsfält för IPB: samordning av verksamhet över den gamla Öst-Väst-barriären. Sedan 1939 har ingen fredsorganisation från Sovjetunionen eller något annat warszawapaktsland varit medlem av IPB. 1989 kom den första ansökningen om medlemskap från en sovjetisk organisation, Stiftelsen för Social Innovation.

1988 och 1989 fick fredskommitteerna som var anslutna till Världsfredsrådet i Ungern, Polen, Östtyskland och Sovjetunionen alla uppleva radikala förändringar i sin politik, struktur och aktivitet. Av större betydelse var att många nya, oberoende fredsföreningar bildades i Östeuropa, och tilläts verka mer och mer fritt. En artikel i Världsfredsrådets Peace News Bulletin avspeglade den nya atmosfären. Faktumet att den publicerades i Världsfredsrådets egen publikation var karaktäristisk:

"Vid en presskonferens uttalade fredskommitténs (i Östtyskland) ordförande Professor Drefahl, att organisationen avstår från sitt monopol på att representera alla fredsaktivister i Östtyskland. man vill bli en av flera föreningar i landet. (...) Enligt Drefahl förlorade fredskommittén sin kropp, medan endast huvudet fortsatte att existera. Nu vill fredskommittén bli en förening av individuella medlemmar, en som är öppen för alla som arbetar för nedrustning och för att säkra freden. Alla motivationer för fredsarbete skall accepteras, inklusive (länge fördömd) pacifism.

I Februari 1990, vid världsfredsrådets ordinarie kongress i Aten, talade organisationens generalsekreterare mellan 1987 och 1990 Johannes Pakaslahti, liksom flera nationella fredskommittéer för en upplösning av Världsfredsrådet. De norska och danska fredskommittéerna trädde ut ur Världsfredsrådet. De viktiga finska och amerikanska sektionerna avstod från att nominera kandidater till den 40-hövdade styrelsen. Den sovjetiska fredskommittén lovade att finansiera huvudkontoret i Helsingfors ytterligare ett år, men sade att denna finansiering skulle bli drastiskt reducerad. Världsfredsrådets stadgar ändrades för att decentralisera organisationen. Dess framtid är oviss.

Från och med nu tog de nya fredsföreningarna initiativen i den östeuropeiska fredsrörelsen. Anordnandet av END-konventet 1990 i Tallinn i Estland var en stor bedrift. Den Estninska Folkfronten, den estniska fredskommittén och den estniska gröna rörelsen kom samman i ENDs sambandskommitté och deltog i förberedelserna. Dussintals nya föreningar har fötts i Östeuropa. De innefattar namn som Frihet och Fred och Polska Fredskoalitionen (Polen), och John Lennons Fresklubb, Medborgerligt Forum, Fredsrörelsen och Oberoende Fredsrörelsen i Tjeckoslovakien. Det kommer att ta tid för de nya föreningarna att bli etablerade. Deras rötter bakåt i tiden har klippts av under 50 års tid eller mer.

Innehåll

7. En tillbakablick, och en titt på framtiden

1980-talet har varit ett givande årtionde för fredsrörelsen. Genom ett effektivt utnyttjande av massmedia har man uppnått enastående framgångar. Det började med att en fortsatt upprustning gjordes politiskt svårgenomförbart, om inte omöjligt i Europa. Man lyckades bannlysa neutronbomben från europeiskt territorium. Man lade en grund i Väst för ett nytt politiskt ledarskap, och en ny utrikespolitik i Sovjetunionen. Man förändrade västeuropas politiska utseende. Det västtyska socialdemokratiska partiets politik vändes 180 grader, och det nya gröna partiet uppnådde en röstandel på över 10%. Brittiska Labour satte ensidig kärnvapennedrustning på sitt valprogram. Fredsrörelsens kampanjer ledde till den första överenskommelsen om en minskning av antalet kärnvapen någonsin. Rörelsen har sått ideerna om gemensam säkerhet i diskussionerna om internationella relationer, och har lyft fram Förenta Nationerna som ett verktyg för lösandet av konflikter. Avrustning har gjorts tänkbart, och det kalla kriget gammalmodigt. Man följer utvecklingen av nationella försvarsanslag, och man har skapat en bra miljö för framåtblickande ideer och initiativ för fred och nedrustning, initiativ som en gång ansågs vara alltför vågade.

Vi har sett nedmonteringen av den politiska efterkrigsordningen i Europa, inklusive möjligheten till fria val i alla öst-europeiska länder i 1990 (Albanien 1991 och 1992). Sovjetunionen vägrade intervenera militärt i Rumänien, trots att - en historisk ironi - NATO-ledare uppmanade till det.

Även på global nivå har vi sett förändringar, även om de inte varit så grundläggande som i Europa. USAs intervention i Panama, och händelserna på Himmelska Fridens Torg i Kina visar att regeringar fortfarande använder sig av militär styrka som ett politiskt verktyg. Dessa två exempel hör fortfarande till ett Öst-Västligt globalt system, och kontrasterar skarpt till Sovjetunionens nya icke-interventionspolitik och de östeuropeiska medborgarnas nya möjligheter att kritisera sina regeringar.

Sovjetunionen har dragit sig tillbaka från Afghanistan. Vietnam har dragit sig tillbaka från Kampuchea. Sydafrika har dragit sig tillbaka från Namibia, legaliserat ANC, och verkar vara på väg att avskaffa apartheid-systemet. PLO som fortfarande för "Intifadan" har förbundit sig till förhandlingar, och Israel, under starka påtryckningar, verkar vara på väg åt samma håll. civila regeringar har kommit till makten i Filippinerna, Pakistan, Argentina och Chile. Kriget mellan Iran och Irak är slut.

Ideologiskt kan vi se en växande enighet om demokratin som ett grundläggande värde. Denna enighet kommer att öppna ett nytt område för mänskligt framåtskridande, om den leder till ett alltmer ökande deltagande av varje individ i det politiska beslutsfattandet. Det är detta som fredsrörelsens arbete har handlat väldigt mycket om.

Innehåll

En multipolär värld

Medan de beskrivna händelserna under 80-talet inte nödvändigtvis har ett samband, har två fortgående, övergripande trender haft ett globalt inflytande. Den första är maktskiftet i, och öppnandet av Sovjetunionen och den följande förbättringen av Öst-Västliga relationer.

Den andra, som hänger ihop med den första, är att de två supermakterna, framförallt Sovjetunionen men också USA skaffat sig ohållbart stora militära apparater och tagit på sig för stora ekonomiska åtaganden. Deras andel av världsproduktionen sjunker. Sovjetunionen har blivit tvunget att dra tillbaka sina åtaganden gentemot Vietnam och Angola, sin intervention i Afghanistan, och man har dragit tillbaka trupper från gränsen till Kina. Kontrollen över Östeuropa hade börjat kosta mer än den smakade, och rustningarna blev ekonomiskt ohållbara.

Andelar av världens bruttoprodukt: (%)
1960
1980
Utvecklingsländer
14,2
19,3
Japan
4,5
9,0
EG
26,0
22,5
USA
25,9
21,5
Andra OECD
10,1
9,7
Sovjetunionen
12,5
11,4
Andra Kommunistiska länder
6,8
6,1
(källa: Kennedy: The Rise And Fall of the Great Powers)

USA har fortfarande en större förändring i sin politik framför sig. Medan de ackumulerade budget- och handelsunderskotten exploderar är USAs västliga allierade obenägna att ta över en del av bördan. I stället ökar kraven att USA skall betala kompensation för rätten att operera utländska militära baser. Kostnaden för att driva dessa baser och för flottstyrkor på internationella vatten ökar hela tiden. Efter andra världskriget, var USAs andel av världsproduktionen runt 40%. Nu har denna andel halverats.

Med andra ord, USAs ledande roll har blivit beroende av dess allierades finansiella och politiska stöd. Vissa av dessa allierade, även i samband med kriget mot Irak 1991 där deras intressen sammanföll med USAs, har endast motvilligt övertagit en del av bördan. De har sänt pengar eller trupper till stöd för den USA-ledda alliansen, men knappast i den omfattning som USA hade önskat. Saudiarabien och Kuwait har ombetts, och kan knappast vägra att stå för en stor del av notan för USAs intervention.

En koalition av anti-Irak-typ vore ett dåligt substitut för en fredlig världsordning. Press-censuren som infördes från allra första början av interventionen i Irak och Kuwait är ett varnande tecken. Men i längden vore denna slags koalition ändå svår att upprätthålla.

Detta mynnar ut i ett tillbakadragande av världens två polisstyrkor, som tidigare varit kapabla att intervenera och genomdriva sin lag praktiskt taget överallt. Japan och EG/NATO skulle teoretiskt sett kunna ersätta eller förstärka USA som polisstyrka i många områden. Kina och Indien håller redan på att bli till stora militära makter.

Indien har testat en polisroll i Maldiverna och i Sri Lanka genom att sända trupper för att intervenera i konflikter där. Men landet måste också leva med inre nationalismer och religiösa konflikter, och kommer förmodligen att koncentrera sig på regionala problem, speciellt sina relationer med Pakistan.

Om Kinas ekonomiska tillväxt om 8-10% årligen under 1980-talet fortsätter, kommer landet under 90-talet att passera Frankrike och Storbritannien i ekonomisk styrka. Armé och flotta håller snabbt på att moderniseras genom att man skär bort överflödiga bitar (vilket presenteras som "nedrustning"). Man har skaffat sig medeldistans-missiler och kärnvapenubåtar. Man har fört framgångsrika krig mot Indien och man förser flera utländska beväpnade grupper med vapen. Man gör anspråk på Taiwan och gränsområden i Ryssland.

Japan vill, på grund av sin historia och på grund av egenintresse, ha fredliga relationer med alla, och är obenäget att ta på sig en polisroll. Landet kan dock, och gör så i ökande grad, använda moroten i stället för piskan. Man kan utgöra en fredskraft i Filippinerna, Sydöstasien och Kina, om man engagerar sig i betydande utvecklingsprogram.

Den Europeiska Gemenskapen har hittills undvikit globala militära roller - och till och med militära diskussioner, trots att Frankrike och Storbritannien på senare tid har varit militärt engagerade i Tschad, på Falklandsöarna och i Kuwait. I samband med Kuwaitkriget och inbördeskriget i Jugoslavien har en militär roll för EG åter kommit upp på dagordningen, men det är ändå troligt att den ekonomiska integrationen och utvidgningen av medlemskapet kommer att ha prioritet de närmaste, kanske fem-sex åren.

Olika röster höjdes i samband med Kuwaitkriget, för att NATO skulle få en polisroll, och för att man skulle lyfta förbudet mot militära aktioner utanför NATOs territorium. NATOS ledare, speciellt USA sökte, i avsaknad av en försvarsroll mot Sovjetunionen, desperat efter nya roller för organisationen. I och med det delvisa inlemmandet av de före detta sovjetiska republikerna kan man nu ha funnit en sådan roll. NATO kan i fortsättningen utvecklas till en regional polis i det europeiska-(f.d.)sovjetiska området. Men detta kan knappast ske innan nuvarande konflikter mellan f.d. sovjetiska republiker har bilagts. Tills dess kan NATO få en rustningskontrollerande och nedrustningsfrämjande roll.

Innehåll

Fredsrörelsens svar

Vad som än händer, kommer varken ett militärt "Pax Sovjetica" eller "Pax Americana", eller något substitut i form av en japansk, europeisk, indisk eller kinesisk världspolisstyrka någonsin bli fredsrörelsens svar på konflikter och krig. Fredsrörelsens svar, såsom den beskrevs i kapitel 1, bygger på individuell moralisk styrka och frihet, internationell solidaritet och vänskap, icke-våld, demokrati och internationell lag.

Bristen på internationell lag som genomsyrar sfärerna inom vilka nationer, etniska och kulturella, även sekulära grupper och suveräna stater växelverkar, gör militär aggression och förtryck till ett logiskt och "normalt" tillstånd.

Dessa "sfärer för växelverkan" har under modern tid kommit att överlappa varandra mer och mer. Det har skapat friktioner. Men trenden är ofrånkomlig, därför att den är önskad, och behövs. I och med anslutningen av Östeuropa och f.d. Sovjetunionen lever vi nu i ett praktiskt taget enhetligt globalt ekonomiskt system. Vi börjar också förstå att vi lever i ett enhetligt globalt ekologiskt system.

Politiskt har vi mycket färre överlappande system. Men även här sker en utveckling. Suveränitet överförs långsamt till internationella och globala organ. Medan Förenta Nationerna skulle kunna stå för mer auktoritet och internationell lag, finns där idag också fler regionala institutioner som kommer att behövas för att hålla etniska, religiösa eller politiska "nationer" under kontroll.

Ett exempel är Europarådet. Det har skapat en europadomstol dit även individer kan vända sig, och vars beslut måste följas av medlemstaterna. EG är en annan institution som i slutändan måste kunna klara av inte bara fransk och brittisk nationalism och militarism, utan också tysk ekonomisk dominans, och lokala etniska och politiska konflikter.

För att undvika nya inter-regionala konflikter, som till exempel ett handelskrig mellan USA och Europa, måste regionala institutioner ha bindningar och förpliktelser till FN, som självt måste kunna handha sådana problem. Fredsrörelsen måste kräva att EG, USA, OSS, Japan, Kina och Indien intresserar sig för utvecklingen och stärkandet av internationell lag.

Förutom stödet till FN och andra internationella organ, vilket inkluderar krav på deras refomering och förbättring, bör fredsrörelsen aktivt stödja regionala organ med icke-militär framtoning, som arbetar i ekonomiska, kulturella och politiska områden, och bedriver en öppen, icke sekteristisk politik. Naturligtvis görs detta av tusentals "Non Governmental Organisations (NGOs)" - icke-statliga organisationer, och dessa har fredsrörelsens stöd. Men kontakter borde byggas upp också med halv-officiella och statliga organisationer. De har idag mycket större resurser och inflytande, både i regeringar och i offentligheten.

Exempel på existerande officiella, semi-officiella och icke-statliga organisationer är organisationen för afrikansk enhet OAU, organisationen för de amerikanska staterna OAS, sydöstasiatiska nationernas förbund ASEAN och den icke-allierade rörelsen. Internationella "NGOs" med stort inflytande är till exempel Kyrkornas Världsråd WCC, Internationella Röda Korset och de många internationella yrkesfederationerna.

Innehåll

Nya utmaningar

I Asien utgör kinas ökande militära eldstyrka (den fjärde moderniseringen), indiens ekonomiska utveckling och dess kanske kärnvapenkapabla granne, tillsammans med olösta internationella konflikter: den kinesisk-ryska gränsen, den kinesisk-indiska gränsen, koreas delning, situationen i Kampuchea och på Filippinerna, inbördeskriget på Sri Lanka, tibets, kashmirs, östtimors, taiwans, kurilernas och hong kongs status, en explosiv blandning.

I Europa har inte ens de stabila västeuropeiska regeringarna funnit acceptabla lösningar till etniska konflikter i Baskien, Nordirland, Korsika och Cypern. Tysklands enande skapar farhågor hos många. Idén om ett "Europa av regioner", den må vara vag, kan kanske i framtiden leda till en (icke-militär eller despotisk) lösning.

I Östeuropa är situationen annorlunda. Många frågor kräver nu omedelbara svar. I tomrummet, eller kanske friheten som Sovjetunionen lämnar efter sig, kommer flera tidigare undertryckta regionala, nationella, etniska och religiösa konflikter till uttryck. Det har skett, eller sker i Moldavien-Rumänien, mellan ungrare och rumäner i Rumänien, mellan turkar och bulgarer i Bulgarien, i Jugoslavien, Jugoslavien-Albanien, Ukraina, Georgien, Azerbaijan och Armenien, i de baltiska republikerna och, kanske, mellan Polen och de baltiska republikerna, mellan Polen och östra Tyskland och mellan Polen och Ukraina.

På samma sätt kan man tänka sig att ett militärt-politiskt tillbakadragande av USA kunde föra med sig att våld på nytt utbryter mellan Grekland och Turkiet, mellan Israel och Egypten (och andra arabstater), ökande strider i Filippinerna, kanske i Korea, förmodligen i Centralamerika, fast det är svårt att föreställa sig ett tillbakadragande därifrån.

Det är svårt att finna någon som är emot "demokrati". Men som termen förstås i Väst innehåller den flera motsägelser. I parlamentariska stater i Europa liksom i USA blev en sådan motsägelse uppenbar under 80-talet. Opinionsundersökningar visdade att folkviljan i praktiskt taget alla europeiska stater och i USA var diametralt motsatt regeringarnas politik i frågor som rörde utplaceringen av kärnvapen, frysning av kärnvapenkapplöpningen - "freeze", och ett kärnvapenprovstopp.

Fredsrörelsen måste ge sin definition på termen, genom att betona de mänskliga värden, rätter och principer, som är grundläggande för demokrati. Det råder ingen demokrati när majoriteter kan förtrycka minoriteter, eller när "demokratiska" länder kan exploatera eller förtrycka människor i andra delar av världen. Ett uppenbart exempel är franska kärnvapensprängningar i Stilla Havet, men det finns naturligtvis många. Idén att hota hela folk med utplåning med kärnvapen är själva negationen av "demokrati".

I början av 1990-talet hörde vi triumferande proklamationer om kapitalismens slutliga seger och om kommunismens försvinnande. Kapitalism är inte demokrati. I själva verket kan ett resultat av Glasnost och Perestroika, liksom installerandet av icke-kommunistiska regeringar i Östeuropa, bli att kritiken av kapitalismens exploaterande sidor minskar.

Ett annat gammalt misstag är att förväxla demokrati med "principen om nationellt självstyre". Det första världskrigets segermakter försökte dra de nya europeiska gränserna efter etniska gränslinjer. På så sätt skapades många nya stater: Polen, de baltiska staterna, Jugoslavien, Tjeckoslovakien, Finland, Ungern och Österrike. Segermakterna var medvetna om farorna med nationellt självstyre, och försökte tvinga de nya staterna att skydda sina minoriteter i sina författningar. Ofta misslyckades detta. Det är omöjligt att separera europas etniska grupper. Den nya europeiska ordningen baserad på etniska nationer skapade i stället mindre, mera utsatta, mer förtryckta och därför mer aggressiva minoriteter. Självstyre i Indokina vid slutet av 40-talet, och i Afrika under 60-talet skapade flera nya etniska och nationellt-territoriella konflikter.

Vissa stater har lyckats kanalisera nationalism i politiska banor, snarare än i etniskt-nationalistiska, religiöst eller kulturellt nationalistiska. Exempel på detta är Schweiz och till en stor del USA. Men USAs handlingar i andra länder för att "skydda USA-medborgares liv" - anledningen som gavs för bomberna över Hiroshima och Nagasaki, liksom för invasionerna av Grenada och Panama varnar oss för farorna med även denna slags nationalism.

"Nationellt självstyre" grundat på etniska nationer, och ibland, som i de baltiska staternas fall, förstärkt av krav på "historiska rättigheter" är ett mäktigt stridsrop för de förtryckta. Men för fredsrörelsen är det ett sterilt koncept. Fredsrörelsen måste söka efter metoder att kanalisera nationalistisk aktivism i demokratisk aktivism. Ärendet brådskar. Gamla eller nya etniska slagfält finns i Indien, Sri Lanka, Burma, Nordirland, Spanien, Jugoslavien, Armenien-Azerbajian, Sydafrika, Sudan, Tschad, Etiopien, Zaire, Kurdistan, Libanon, Georgien, Israel och ett flertal andra platser, utan att ens räkna upp de östeuropeiska. Bara ett fåtal av världens stater är etniskt och religiöst homogena. Det stora flertalet härbärgerar en blandning av raser, religioner, språk och kulturer. Inget system för nationellt självstyre kan ändra det.

Som vi kan se kommer fredsrörelsen att tvingas ta ställning till nya utmaningar som inte är mindre än Öst-Väst-konflikten, och mycket mera komplexa. Dessutom, medan fredsrörelsen har erfarenhet av chauvinism och rasism i Europa och USA, är potentiella konflikter och strider i Asien en mycket ny angelägenhet för de flesta av IPBs medlemsorganisationer.

Innehåll

Den organiserade fredsrörelsen

Hur stark fredsrörelsen än är som en oberoende kraft för förändring, så är den fortfarande framförallt ett svar på politiska och sociala händelser. Naturligtvis kommer fredsrörelsens uppgift alltid att vara fredsfostran, och att uttrycka kraven på nedrustning och fred. Dess internationella organ som IPB, och nationella organisationer måste understödja kommunikationen mellan många olika grupper, och stärka rörelsen, speciellt i länder där den fortfarande är svag. Det finns, och kommer alltid att finnas många konkreta politiska frågor för rörelsen: minskning av försvarsanslagen och av den utländska militära närvaron, de militära alliansernas strategier och deras slutliga upplösning, och ett förstärkt konfliktlösningsmaskineri, till exempel Förenta Nationerna.

Den otroliga tillökningen i antalet fredsgrupper som skedde under början av 80-talet har fortsatt, även om den har saktat av, och medlemskapet hos många fredsgrupper har stabiliserats sedan slutet av 80-talet. Föreningar som först och främst intresserar sig för utvecklingen i Tredje Världen, solidaritét, miljön eller kultur ser sig allt oftare som en del av fredsrörelsen. Det gör också kyrkor, vissa politiska partier, och fackföreningar.

Före första världskriget var fredsrörelsens struktur mycket enkel. "Pacifister" organiserade sig i "fredsföreningar", som hade ett klart och enkelt politiskt program under Internationella Fredsbyråns ledarskap. Utvecklingen av den organisatoriska strukturen har gått från formell "Union" till "Sambandskommitté", till "Konfederation", och slutligen till (många) "nätverk" av likasinnade. Med andra ord, den har förändrats från en relativt enhetlig och begränsad institution, till lösa strukturer som omfattar miljoner människor och tusentals organisationer i alla delar av samhället.

Skälet till att man organiserar sig är att man genom att koncentrera sina resurser och fokusera sina mål får ett större inflytande. Men med fler och fler fredsgrupper är det inte så självklart att fredsrörelsens resurser blir koncentrerade. Decentraliseringen har setts som en garanti mot att rörelsen tas över politiskt, eller mot att mäktiga institutioner eller andra rörelser med mål som inte har något att göra med fred manipulerar fredsrörelsen. Å andra sidan, har decentraliseringen gjort det möjligt för politiker med tillgång till massmedia att presentera sig som ledare av fredsrörelsen, samtidigt som man i hemlighet medverkar till överenskommelser om vapenhandel, kallt-krigs-konfrontationspolitik, kompromisser med det militär-industriella komplexet, eller tilla att blockera nedrustningsförhandlingar. Allt detta förvirrar bilden av fredsrörelsen. Det kommer att leda till maktlöshet om fredsföreningar och deras ledare håller fast vid det traditionella, nästan instinktiva "föreningsegoistiska" förhållningssättet till andra organisationer, och fortsätter att definiera och genomdriva organisatoriska, ideologiska och andra gränser (För att inte tala om klass-, ras-, köns-, religiösa, nationella och liknande gränser). Om fredsrörelsen skall fortsätta att vara en rörelse i en bestämd riktning är snabb horisontell kommunikation det viktigaste. Fredsföreningar och deras ledare måste lära sig att se på sig själva som delar av en stor social och politisk rörelse för fred. Olika organisationer må ha olika uppgifter och speciella mål, men deras ansträngningar borde ses som bidrag till ett gemensamt mål. Målet är naturligtvis föremål för en fortgående diskussion.

Innehåll

Att skapa en resurs-pool

Som vi har sett i de föregående kapitlen har fredsrörelsen både vuxit och krymt under det senaste århundradet. Som organiserad rörelse har man gjort framsteg. Varje "fredsrörelsevåg" har tillfört mångfald, och mänskliga, ekonomiska, organisatoriska och ideologiska resurser.

"Enfrågerörelser", kommittéer och kampanjer, såsom Nej til Atomvaben är det snabba svaret på omedelbara faror. De är det bästa sättet att fokusera människors uppmärksamhet och att snabbt organisera politiskt arbete. De utgör drivkraften i en ny "fredsvåg".

Bredare föreningar, med individuellt medlemskap såsom den väletablerade Svenska Freds- och Skiljedomsföreningen (SFSF) är något långsammare med att ta upp nya frågor - de har andra åtaganden också. Aktionsgruppen Mot ett Svenskt Atomvapen (AMSA) under 1950-talet, och 1980-talets kampanj för en kärnvapenfri zon i Norden organiserades till att börja med utanför sådana etablerade strukturer. Så småningom tog SFSF (och andra föreningar) upp frågorna, och gav dem en organisatorisk bas och resurser.

I idealfallet, när en politisk fråga tonar bort, i massmedia, i aktualitét, i kampanjaktivitét, sker en sammanslagning av resurser, som vid sammanslagningen av organisationerna Sane och Freeze i USA 1988. Bredare föreningar med individuellt medlemskap är bäst lämpade att fortsätta arbetet och att säkra landvinningar som gjorts. De är mindre beroende av vad som är "på modet". Ibland konstituerar sig enfrågerörelser till organisationer med individuellt medlemskap, tar upp en rad nya politiska frågor och blir därmed "breda". Det skedde med CND i Storbritannien under 1960-talet, och under slutet av 1980-talet med t.ex. VAKA i Belgien.

Resultatet är en växande mänsklig, ekonomisk och organisatorisk bas, en resurs-pool för nya initiativ. Kampanjen mot vapenhandel från mitten av 1980-talet, som gav ett så stort internationellt gehör, var inte bara ett svar på nationella eller globala händelser, utan ett beslut av SFSFs årskongress 1984, vilken kunde anslå relativt stora resurser till forskning och kampanjaktiviteter. Denna resurs-pool är en motor för fortsatt mobilisation och kampanjarbete, och gör fredsrörelsen redo för nya politiska utmaningar när de uppkommer.

I det sämsta fallet dör fredsvågen bort och försvinner, och dess aktivister och organisatörer lämnas åt sitt öde. Skälet till detta kan vara politisk "fundamentalism", avundsjukor, eller föreningsegoism i nya rörelser, eller konservatism i etablerade rörelser. Detta hände tre gånger i IPBs historia.

Första gången omedelbart efter Första Världskriget, när IPBs styrelse deklarerade att radikalpacifism var oförenligt med liberal, eller "klassisk" pacifism, och stängde dörren till den nya, radikalare rörelsen. 1920-talets fredsvåg skapade i stället sina egna nationella och internationella organisationer, men många av dem försvann senare. Stora nationella röresler, som den tyska "Nie Wieder Krieg" är okända idag. Så småningom erkände IPB pacifismens och anti-militarismens likaberättigande, men då var det redan för sent.

Den andra gången var efter det andra världskriget. Denna gång var motståndet mot förändring i IPBs råd så stort att IPB självt bokstavligt talat dog bort, styrelsemedlemmar dog av ålder och man var oförmögen att föryngra sitt medlemskap. Fredsrörelsen var tvungen att återuppfinna, och återskapa IPB från grunden, utan hjälp av IPBs resurser.

Den tredje gången var 1963, när ICDP skapades, och nekades både samarbete och, förutom några mindre bidrag, ekonomisk hjälp av IPB. IPB och ICDP slogs slutligen samman 1984, men det var för sent för att kunna vara till nytta för 1980-talets spirande fredsvåg.

En gång lyckades övergången. Under 1890-talet smältes etisk och "klassisk" pacifism framgångsrikt samman i IPB. Det ledde till den kanske hittills starkaste fredsvågen.

En andra chans kommer nu. 1980-talets anti-kärnvapenrörelser har alltmer börjat använda sig av IPB som deras internationella organ. IPB har ännu inte lyckats att fullt utnyttja enfrågerörelsernas politiska metoder, till exempel massmediainriktade kampanjer och stora demonstrationer. Delvis har detta varit avsiktligt, för att uppnå en arbetsfördelning i fredsrörelsen. Men snart måste övergången göras, eller stora rörelser kommer att vissna och dö.

Ytterligare en övergång närmar sig: inlemmandet av fredsrörelsen i de östeuropeiska länderna och före detta Sovjetunionen. Fredskommittéerna i warszawapaktsländerna är kvarlevorna av den kommunistiska fredsvågen under 1950-talet. De fick sina idéer, rekryterade sina ledare och, inte minst, erhöll pengar från staterna och kommunistpartierna, och var aldrig tvungna att utveckla sig till breda föreningar med individuellt medlemskap. I Ungern, Polen, Tjeckoslovakien, före detta Östtyskland och före detta Sovjetunionen håller fredskommittéerna antingen på att lösas upp eller "struktureras om", och nya rörelser uppstår. IPB bör vara öppet för dem alla. Världsfredsrådet har arbetat upp mycket bättre kontakter med rörelser i Tredje Världen än västliga fredsrörelser. Dessa kontakter är väsentliga resurser i en värld som blir allt mindre och ömsesidigt beroende.

Nätverksskapande och kommunikation har blivit enklare och billigare. Medvetenheten om våra problems globala karaktär har blivit mycket mer allmänt förekommande. När vi idag talar om miljöförstöring, sjukdomar och militär säkerhet vet vi att vi sitter i samma båt och att vi måste lösa våra problem tillsammans. Jag hoppas att IPB kan utveckla sitt nätverksarbete och sin kommunikationsroll. För att lyckas med det måste IPB vara öppet för ibland snabba förändringar. Framför allt måste man kunna tjäna fredsaktivister som för fram nya idéer. IPB, tillsammans med tusentals andra organisationer, måste vara deras verktyg.

Innehåll

Efterord av Colin Archer

Mycket har hänt i världen och i fredsrörelsen sedan denna bok skrevs. 1989 och 1990 års optimism om det kalla krigets slut och om möjligheten av en massiv nedrustning, den s.k. "peace dividend" ersattes av den Nya Världsordningen, kriget i Kuwait, etniska konflikter i Östeuropa och före detta Sovjetunionen och en alarmerande högervridning nästan överallt.

Kriget i Kuwait ledde till en stark mobilisation för fred i nästan alla delar av världen. Millioner samlades på gatorna för att protestera mot den massiva förstörelsen av mänskligt liv och resurser i Förenta Nationernas namn. Men protestvågen dog snabbt ut, samarbetskomitteer splittrades, och den plötsliga ökningen av antalet människor som engagerats i protesterna ledde inte till att fredsföreningarna fick fler medlemmar.

Men arbetet inom vissa områden har ändå stärkts till följd av krisen. Nätverket av föreningar som arbetar mot vapenhandeln har fått mycket stöd av en ström av avslöjanden av vapenaffärer med Irak och Mellanöstern. Avslöjandena har lett till mycket uppmärksamhet. Långsiktiga projekt som kampanjen för ett mer demokratiskt FN (Campaign for a more democratic UN) har också stärkts. Det finns en ökande medvetenhet om att USA ser den Nya Världsordningen som en ny möjlighet att styra FNs säkerhetsråd efter sin vilja, även om det innebär brott mot själva FN-stadgan. Denna uppfattning har styrkts av de av Pentagon nyligen publicerade krigsscenarierna, samt av USAs varningar till sina allierade att inte försöka tävla med USAs om dess dominans.

I Europa har debatten om den nya 'säkerhetsarkitekturen' blivit en mycket invecklad affär. NATO, EG, den Västeuropeiska Unionen och den Europeiska Säkerhetskonferensen knuffas alla för att få en inflytelserik position. Det som en gång var en enkel paroll i fredsrörelsen: Upplös militärblocken! har ersatts av osäkerhet över vilken kombination av institutioner som kan erbjuda den effektivaste formen för europeisk säkerhet. Krigen i Jugoslavien har visat en gång för alla att det inte finns några enkla lösningar. De har också bidragit till nya hotbilder åt militära etablissemang som skräms med hotet om instabilitét.

Sovjetunionens kollaps har inte bara skapat enorma ekonomiska och politiska probem internt och externt. Ur säkerhetssynpunkt har den mest oroande situationen sedan Kubakrisen skapats på kärnvapenområdet. Faran för en spridning av illa kontrollerade vapensystem och expertis är större nu än någon gång under atomåldern. Få politiker verkar ha någon brådska, eller den framsyn som behövs för att utarbeta ett program för en allmän av-nuklearisering. De begränsade framsteg som har gjorts för att begränsa kärnvapenproven måste utökas. Icke-spridningsavtalet skall omprövas under 1995, och detta kommer säkerligen att bli en viktig prioritet för fredsrörelsen.

Utanför de rika västländerna och de nyfattiga östländerna har de ekonomiska problem som orsakats av Kuwaitkriget bara förstärkt de skrämmande problemen med underutveckling. Den stigande skuldbördan som skapades under Reagan-Thatcher-åren, sammanbrottet av den socialistiska utvecklingsmodellen och de många katastrofer - både naturliga och människogjorda - som Tredje Världen fått utstå, har lett till en mänsklig och miljömässig tragedi som nya demokratier kommer att ha svårt att klara av.

Under tiden växer listan över problem: växthuseffekten, ökenspridningen, brott mot de mänskliga rättigheterna, rasism och nationalism, nyhetsförvrängning, AIDS, terrorism, arbetslöshet ... Det behövs en dramatisk tillväxt i de progressiva rörelserna om vi skall kunna hoppas undvika de värsta av dessa gissel när vi nu närmar oss det tjugoförsta århundradet. Lyckligtvis förstås koncept som 'fred', 'säkerhet' och 'konfliktlösning' mer och mer på ett holistiskt sätt.

IPB har försökt att möta dessa tiders svåra stormar genom att välja ut ett begränsat antal frågor (Värdsdomstolsprojektet, vapenhandeln, Earth Summit, europeisk säkerhet), samtidigt som dess generella funktioner konsolideras. De generella funktionerna inkluderar nyhetsbrevet IPB News, arbetet med FN och NGO Committee on Disarmament, utgivningen av böcker, anordnandet av seminarier och konferenser och så vidare. Samtidigt, trots att antalet medlemsföreningar i IPB fortsätter att öka, är det uppenbart att vi är i en period av nedgång för traditionell 'fredsaktivism'. Många rörelser har vittrat bort, har slutat att ge ut tidningar eller måste kämpa för att kunna betala sina räkningar. IPB har inte klarat sig utan sådana problem, och utan en säkrad institutionell finansiering eller större gåvor är vår framtid osäker.

Emellertid, som Rainer Santis studie så klart visar, går rörelsen i vågor och det finns alltid en ny våg av fredsaktivism just runt knuten. Om den kommer i den traditionella formen av protester mot krig är inte klart. Just nu verkar det som om miljö- och ras- eller etniska frågor har störst möjlighet att mobilisera många människor. Men det återstår också en avgörande roll för små påtryckargrupper och partier. Vad som är vitalt är att vi noggrannt studerar vår historia av organiserande arbete; att vi fortsätter att utveckla våra internationella kontakter, inklusive de tekniska metoder som står oss till buds; och att vi inte förlorar tron på mänsklig aktivisms förmåga att ersätta våld och förtryck med kärlek och samarbete.

Colin Archer, Generalsekreterare för IPB, April 1992.



Baksidestext:

De samlade erfarenheter som bildar fredsrörelsens historia är värdefulla tillgångar som kan leda oss i vårt nuvarande arbete. De ger också perspektiv, vilket är särskilt viktigt när det sker stora politiska förändringar, som idag.

Denna bok beskriver fredsrörelsen inifrån Internationella Fredsbyrån och dess sekretariat i Genève. Det är en god utsiktspunkt. IPB är den äldsta existerande internationella fredsorganisationen. Mycket information, många diskussioner och personer engagerade i fredsrörelsen har varit i kontakt med IPB under de gångna 100 åren. IPBs historia återspeglar fredsrörelsen i stort.

Boken försöker göra djungeln av förkortningar och rörelser något mer lättförståelig, och kan vara en handbok för aktivister som är intresserade eller engagerade i internationellt samordnande eller organiserande.



Bilder sid 6

100 års fredsarbete! Ovan: Den 18:e universella fredskongressen i Stockholm 1910. En grupp kongressdeltagare vid kungliga slottet i Stockholm, där kung Gustav V bjöd på garden party.

Nedan: Ett fredsmöte anordnat av japanska GENSUIKYO.


Bild sid 8

IPBs symbol, en olivkvist.


Bild sid 11

Den globala fredsrörelsens upp- och nedgångar.

Varje fredsrörelse-"våg" har tillfört rörelsen resurser: ideer, människor, ekonomiska resurser och erfarenheter. Diagrammet visar variationer i rörelsens resurser enligt olika mått, som medlemsantal och tidningsupplagor. (Källa: Nigel Young, Varför fredsrörelsen misslyckas, refererad i Finger, Les 10 bonnes raisons, etc., egna antaganden, utvecklingen av medlemsskap och finanser i CND, SFSF, IKFF, och IPB)


Bild sid 12

London Peace Societys märke.


Bild sid 14

Alfred Nobels medlemskort i Österrikes Fredsförening från 1895. Kortet är dessutom en kvittens på en gåva på 500 Franc. Svensken som levde i Paris var en personlig vän till Bertha von Suttner och en generös bidragsgivare till Österrikes Fredsförening som hon hade grundat. FNs arkiv i Genève.


Bild sid 16

Tsaren som tenor. Skämtteckningen visar tsar Nikolaus sjungande walzern "Ned med Vapnen" av Bertha von Suttner. Undertexten var "Rösten är vacker, men hörs inte i den orkestern." Abrüstungs-Bilderbuch, Berlin 1899)


Bild sid 19

Bertha von Suttner, vice ordförande för IPB, erhöll Nobels fredspris 1905.


Bild sid 21

Interna strider i fredsföreningarna var ett populärt tema för skämttidningarna dessa tider. Teckningen är från aprilnumret 1899 av Nya Nisse, titulerad "Saliga äro de fredsstiftande". Den beskriver ett möte i Stockholms Fredsförening som diskuterar den ryske tsarens förryskningspolitik i Finland.


Bild sid 28

Den 26:e universella fredskongressen i Warszawa, Polen 1928. En grupp deltagare poserar i presidentpalatset. I mitten: La Fontaine, IPBs ordförande, I. Moscicki, Polens president och Daszynski, dietens (riksdagens) talman.


Bild sid 35

1949 lämnade en karavan av sex bilar Stockholm för att fara till Schweiz, där "Liaison Comittee of Organistions for Peace" (ILCOP) formellt etablerdes vid en fredskongress. Bland deltagarna fanns E. A. Lindblom. Foto: E. Holger Eriksson, Stockholms Fredsförening.


Bild sid 38

Stockholm användes ofta som mötesplats för Världsfredsrådet. Bilden ovan är från ett möte 1954.


Bild sid 54

Sean MacBride blev kassör för IPB 1964. De kommande årtiondena spelade han en betydelsefull roll i utvecklandet av det internationella fredsarbetet. 1974 erhöll han Nobels Fredspris.


Bild sid 56

ESK-konferensens möte i Belgrad 1977 användes som kampanjfokus av fredsrörelsen. Före mötet reste en fredsstafett från Helsingfors till Belgrad, och anordnade fredsmöten på vägen. Gerd Greune är den andre från höger. Foto: Jukka Hallman.


Bild sid 75

Fredsdemonstration i Västtyskland.


Bild sid 76

Fredslägret vid Greenham Common, utplaceringsort för kryssningsmissiler i England.


Bild sid 77

Fredsdemonstration i Kazachstan, Sovjetunionen.


Bild sid 93

IPBs styrelse under ett möte i Helsingfors 1990.

Övre raden från höger: Al McLeod, Etienne de Jonghe, Eileen Daffern, Horst Stasius, Mary Brennan, Hiroshi Taka, Fredrik Heffermehl, Tiina Hallman, Pia Enochsson, Kari Välimäki, Björn Höjer, David McReynolds och Kalevi Suomela. Nedre raden från höger: Colin Archer, Bruce Kent, Guido Grünewald, Göran von Bonsdorff, Ilkka Taipale, John Spangler och Rainer Santi. Foto: Petra Bergwall.



(c) Rainer Santi and International Peace Bureau