in EnglishEn facklig fredsstrategi

"En facklig fredsstrategi" antogs av IULs 21:a kongress i Genève den 12-16 september 1989.

Internationella unionen för livsmedels-, njutningsmedels- och lantarbetareförbund samt förbund inom hotell- och restaurangbranschen

© UITA - IUF - IUL - 1989

IUL
8, Rampe du Pont-Rouge
CH-1213 Petit-Lancy, Schweiz


Innehåll:

Den värld vi har
Den värld vi vill ha
Problemets olika nivåer
(a) Massförintelsevapnen
(b) Militarismen
(c) Dödsindustrin
Vad fackföreningarna kan göra


Innehåll

Den värld vi har

Behovet av fred och nedrustning är något som har framhållits i uttalanden och resolutioner som antagits av praktiskt taget alla stora nationella och internationella fackliga organisationer sedan de grundades och i synnerhet under de senaste tio åren.

Sedan slutet av andra världskriget kan dessa uttalanden i allmänhet inordnas under följande påståenden:

Dessa uppfattningar har ingående bestyrkts och dokumenterats i talrika uttalanden och studier som gjorts av arbetarrörelsen, som den äldsta parten inom den internationella fredsrörelsen, och även av andra parter inom fredsrörelsen, forskningsinstitut, internationella organisationer och regeringar. Syftet med denna rapport är alltså inte att på nytt i detalj ta upp och belägga alla dessa påståenden.

Det viktiga för oss är att freds- och nedrustningsfrågor, ur fackföreningsrörelsens synvinkel, inte kan betraktas eller behandlas separat utan att man samtidigt tar hänsyn till andra sociala och politiska frågor som står i centrum för dess engagemang.

Fackföreningsrörelsen kan inte på ett adekvat sätt tillvarata sina egna medlemmars intressen, och inte heller uppnå sina traditionella och aktuella mål – ett rättvist, fritt och livskraftigt samhälle – utan att verka för och få till stånd djupgående ekonomiska, sociala och politiska förändringar i internationell skala. Huruvida man alltid och överallt har gjort denna uppgift rättvisa är ovidkommande: uppgiften kvarstår. Att fackföreningsrörelsen måste ägna sig åt en lång rad relaterade problem samtidigt, är unikt. Det skiljer fackföreningsrörelsen från enfrågegrupper vars engagemang ibland kan sammanfalla med fackföreningsrörelsens, medan andra frågor lämnas därhän.

Närhelst och överallt där fackföreningsrörelsen idag måste reagera på utmaningar från krafter som försöker vidmakthålla politiskt förtryck, ekonomisk exploatering, social orättvisa och diskriminering, privilegier och inflytande för de rika samt fattigdom och maktlöshet för de fattiga, på avvecklingen av sociala strukturer som skyddar de svaga och på försöken att avskaffa de förmåner som uppnåtts efter hård kamp under årtiondenas lopp, ställs den i slutändan inför det militära etablissemanget, dess ideologi och dess makt. Denna makt utövas i former, som sträcker sig från politisk lobbyverksamhet till militär kontroll och rent och skärt förtryck.

Detta är inget nytt. Militarismen, det militära etablissemanget och dess olika institutioner (till exempel nationalgarde, polisenheter som är specialiserade på förtryck, säkerhetspolis, m.m.) har i de flesta fall använts som den första insatsstyrkan i den kamp som konservativa ekonomiska och politiska intressen för mot arbetarrörelsens.

Det nya är att krigstekniken idag gör det möjligt att en väpnad konflikt leder till mänsklighetens undergång.

Även om fackföreningsrörelsen i första hand företräder en samhällsklass, har den ända från början medvetet och avsiktligt påtagit sig ansvaret för samhället i dess helhet. Det beror på att dess konstituerande krets utgör den största beståndsdelen i dagens samhälle som inte har något intresse av att upprätthålla social orättvisa, förtryck och exploatering. Däremot ligger det i dess intresse att avskaffa maktförhållanden som håller dessa sociala missförhållanden vid liv och att ersätta dem med relationer som garanterar både rättvisa och frihet för individen och för samhället som helhet. Facket är därför inte en ”särskild intressegrupp” eller ”påtryckningsgrupp” bland många andra, som högerpropagandan försöker få oss att tro, utan en ”bärare” av ett alternativt samhälle till nytta för alla. Detta historiska ansvar omfattar nu också fackföreningsrörelsens andel i ansvaret för mänsklighetens överlevnad.

Kampen mot krig har alltid varit och förblir – trots dagens skrämmande situation – en social kamp.

Därför kan en facklig fredsstrategi inte bara snävt begränsas till regeringarnas handlingssätt och politik, eller fastna i de tekniska detaljerna kring nedrustningsförhandlingar.

Att strunta i regeringarnas seriösa freds- och nedrustningsansträngningar, och att behandla deras politik (inklusive politiska förändringar) som ovidkommande, skulle motverka syftet. Dessa ansträngningar förtjänar tvärtom fackets stöd. Men det är inte fackföreningsrörelsens uppgift att vara en självutnämnd rådgivare till regeringar, militärallianser och internationella organisationer. I en sådan oombedd och inflytelselös funktion skulle man bara visa sin svaghet på den mellanstatliga diplomatins område, som idag domineras av konservativa regeringar och byråkratiska polisstater. I värsta fall skulle man till och med kunna tvingas att stödja maktblockens politik eller mål, som ju är en del av det övergripande problemet.

Arbetarrörelsen kan, om den agerar som en fri social kraft på grundval av sina egna mål, mobilisera mycket stora mänskliga resurser och sin organisatoriska erfarenhet och kapacitet. På så sätt kan den genom det direkta eller indirekta tryck som kan utövas, till och med på auktoritära regimer, bli en avgörande faktor i den opinionsbildning som påverkar regeringarna.

Arbetarrörelsens resurser och handlingsmöjligheter härstammar från dess traditionella uppgifter och kan ses bäst mot bakgrund av dess grundläggande intressen.


Innehåll

Den värld vi vill ha

Vilka globala mål har fackföreningsrörelsen och vad betyder begrepp som 'social rättvisa', 'demokrati' eller 'frihet'. Enkelt uttryckt, följande:

Ett samhälle grundat på social rättvisa är ett samhälle där varje människas värdighet och egenvärde befästs och upprätthålls i de sociala relationerna, som grundas på allmänt kulturellt erkännande och tar sig uttryck i lämpliga institutioner. Dessa garanterar att alla ska ha lika stor chans att få socialt värdefullt och lämpligt avlönat arbete, som utförs under säkra och mänskliga förhållanden. Det ar också ett samhälle där ingen människas utvecklingsmöjligheter begränsas på grund av hennes ras, etniska ursprung, kön eller fattigdom och där makt (vare sig den grundar sig på välstånd eller politisk kontroll) inte förbehålls en minoritet som använder eller missbrukar den för att organisera samhällets resurser huvudsakligen eller helt för sitt eget bästa.

Ett sådant samhälle förutsätter en politisk ordning, som grundar sig på demokrati i ordets ursprungliga, grundläggande och mest radikala mening. Det betyder, att den verkliga makten ska tillhöra folket och utövas via politiska och sociala institutioner som legitimeras och styrs av folket och därför kan fastställa ekonomiska och sociala prioriteter som sammanfaller med majoritetens intressen.

Detta i sin tur kräver att man genomdriver och upprätthåller de grundläggande mänskliga rättigheterna, inklusive friheten att utöva dessa rättigheter. Det innebär mötes-, förenings- och organiseringsfrihet på alla plan i samhället, inklusive strejkrätt, yttrande- och informationsfrihet, demokratisk kontroll över medierna med skydd för minoriteterna, frihet att resa och röra sig utan inskränkningar i det egna landet, rättssäkerhet och skydd mot maktmissbruk från statens sida.

Att tillgodose mänsklighetens grundläggande behov betyder att man förverkligar de politiska och sociala relationer som beskrivits ovan. Till exempel svältproblemet är ett politiskt problem.

Dessa uppgifter är både medel och mål, och de hänger samman. Demokrati är inte bara ett mål utan också ett sätt att uppnå social samexistens och att lösa konflikter. Ett demokratiskt samhälle kan inte skapas med odemokratiska medel. Varje mål omfattar egna medel, och alla medel är avgörande för resultatet.

Kampen mot krig förs i detta sociala och politiska sammanhang. En facklig fredsstrategi kan sålunda inte vara oförenlig med rörelsens egna mål och metoder. Dessa mål ar meningslösa om mänskligheten inte överlever. Dessutom är militariseringen av samhälle och ekonomi ett av de viktigaste hindren för att kunna uppnå arbetarrörelsens mål.

En fredlig värld kan endast skapas på villkor och med medel som är förenliga med arbetarrörelsens mål. Fackets fria bedömningsförmåga och handlingsfrihet gentemot regeringar och maktblock måste upprätthållas i alla lägen och alla försök att förmå fackföreningsrörelsen att underkasta sig regeringarnas utrikespolitiska mål måste bekämpas.

Fackföreningsrörelsens förmåga till självständiga bedömningar som grundar sig på medlemmarnas intressen och den samhällssyn som har sitt ursprung i dessa intressen, är ytterst viktig, i synnerhet när det gäller frågor som rör krig och fred. Det finns talrika exempel på hur fackföreningsrörelsen har accepterat det militära etablissemangets tolkningar av krigsorsakerna och -hoten och av de nationella säkerhetsriskerna. Med tanke på de katastrofala resultaten är det lätt att förstå varför den politiska viljan att göra oberoende analyser och bedömningar aldrig får försvagas.

En framgångsrik kamp för fred innebär att man kämpar mot krigets orsaker. Därför är kampen för social rättvisa, demokrati och frihet oupplösligt förknippad med kampen för fred. Man måste motarbeta alla försök att spela ut fred mot frihet eller mänskliga rättigheter eller omvänt. Enda sättet att uppnå varaktig fred är att ändra det rådande systemet i den meningen.


Innehåll

Problemets olika nivåer

(a) Massförintelsevapnen

"Terrorbalansen" mellan de två stora kärnvapenmakterna, USA och Sovjetunionen, utgör det mest omedelbara och allvarligaste hotet mot mänskligheten.

En facklig fredsstrategi måste förkasta de nuvarande säkerhetsdoktrinernas främsta grundsatser. Högerpolitiker och högerregeringar hävdar att det bästa sättet att förhindra kärnvapenkrig är att förbereda sig för det. I själva verket utgör läran om kärnvapen som avskräckande medel, som båda stormaktsblocken i praktiken följer, en pådrivande kraft i den pågående kapprustningen. Den ökar risken för kärnvapenkrig, särskilt om man även beaktar de många regionala konflikterna där supermakterna är inblandade.

Dessutom används det ständiga kärnvapenhotet som ett psykologiskt och politiskt påtryckningsmedel för att hämma utvecklingen av demokratiska rörelser inom de två maktblocken som domineras av USA och Sovjetunionen. På det viset används redan kärnvapen på det politiska, om än inte på det militära planet: kärnvapenhotet är ett vapen mot nationellt och socialt självstyre.

Denna situation har förmått somliga att säga att spridningen av kärnvapen kan bli ett sätt att bryta de två stormakternas hegemoni och därigenom bidra till en omfördelning av makten till förmån för mindre makter. Vi anser, att det argumentet är lika ansvarslöst som avskräckningsargumentet. Man kan inte tjäna något progressivt syfte genom att ytterligare sprida kärnvapenterrorn. Nedrustningen måste omfatta existerande kärnvapen i Frankrike, Storbritannien och Kina och rapporterade eller potentiella kärnvapen i Argentina, Irak, Israel, Pakistan, Indien, Sydafrika och alla andra länder som försöker bygga upp en kärnvapenarsenal.

Det är fackföreningsrörelsens skyldighet i alla länder, där kärnvapen tillverkas eller är utplacerade, att kräva att de skrotas och att man uppger möjligheterna att framställa dem.

En facklig fredsstrategi måste syfta till att bryta stormakternas hegemoni genom att stödja och förstärka den demokratiska utvecklingen inom varje supermaktsblock. Den får inte uppmuntra till att det skapas nya militärmakter eller till och med kärnvapenmakter.

Fackliga organisationer, både på det nationella och det internationella planet, har krävt ett slut på kärnvapenkapprustningen. Vid sin 13:e världskongress i juni 1983 och den därpå följande 14:e världskongressen i mars 1988, beklagade FFI djupt slöseriet med mänskliga resurser och naturresurser i kapprustningen. FFI krävde ”en allmän balanserad nedrustning under effektiv, internationell kontroll”, ett slut på strategin att ha kärnvapen i avskräckande syfte, en neddragning av alla nationers vapenbudgetar och en omfördelning av dessa resurser till utveckling och åtgärder för att skapa alternativa arbetstillfällen för arbetarna i krigsmaterielindustrin.

Andra fackliga resolutioner om nedrustning har vanligen gått på samma linje, medan man understrukit olika aspekter och lösningar utifrån egna perspektiv. De europeiska facken framhäver faran för att ”den enorma koncentrationen av kärnvapen i Europa” har inneburit att ”Europas förintelse ... endast är en fråga om minuter” (resolution antagen av EFS styrelse den 12 februari 1987). Många nationella fackförbund och huvudorganisationer, inklusive ÖGB (5 oktober 1987), DGB (juni 1986), SiD (juni 1984) och norska LO (1985), föreslår ”förtroendeskapande åtgärder och en ny ”gemensam säkerhet” för Europa. I USA har UFCW stött en frysning (”freeze”) av all utveckling och utplacering av kärnvapen och kemiska och biologiska vapen av alla stormakter” (25 mars 1982) och krävt att förbud mot kärnvapenprov ska vara ”en hörnsten i amerikansk utrikespolitik” (11 februari 1983). Internationella fackliga organisationer som representerar arbetstagare i vapenindustrin, särskilt EMF (juni 1983) och IMF (1981) beklagar de allvarliga effekter som ”ökade utgifter för kärnvapen, konventionella vapen och väpnade styrkor i allmänhet har på världsekonomin, särskilt vid en tidpunkt när miljoner arbetare och deras familjer är arbetslösa och så mycket produktiv kapacitet är outnyttjad” (IMF, 1981). På frågan om kemiska vapen deklarerade ICEF (Internationella kemi-, energi- och fabriksarbetarfederationen) vid sin kongress i Tokyo 1988 att ”alla kemiska vapen och kärnvapen är massförintelsevapen,... och deras instabilitet är ett ständigt hot för mänskligheten och miljön såväl i fredstid som i krig.” För alla dessa fackliga organisationer ”finns det inget alternativ till politiken för avspänning, förståelse och nedrustning.” (DGB, 16.5.82)

Sedan slutet av andra världskriget har relationerna mellan USA och Sovjetunionen pendlat mellan perioder av konflikt och tider med relativ avspänning. En viktig faktor för att förmå stormakterna att slå in på avspänningens väg har varit de ständigt återkommande proteströrelser som har uppstått sedan anti-atombombsrörelsen på 1950-talet.

Under årens lopp har flera avtal om icke-spridning av kärnvapen undertecknats, inklusive avtalen om begränsat provstopp 1963, SALT I och ABM-fördragen år 1972. Förutom dessa formella överenskommelser har ensidiga åtgärder av den ena eller den andra supermakten ibland lett till informella överenskommelser i specifika frågor eller till att man rättat sig efter icke undertecknade avtal, som SALT II. Det har dock tyvärr inte alltid varit fallet. Sovjetunionens ensidiga provstopp upphörde den 26 februari 1987, efter 18 månader, då USA inte replikerade. President Reagan har nyligen deklarerat att USA inte längre håller ”gentlemannaöverenskommelsen” om att iaktta bestämmelserna i SALT II.

Avspänningen har minskat det kalla krigets slitningar och öppnat kommunikationerna mellan vanliga medborgare i öst och väst, men framgångarna har begränsats av att det kalla krigets grundläggande strukturer finns kvar.

Den nuvarande perioden erbjuder ändå, trots alla faror och motsättningar, viktiga möjligheter till vapenkontroll. Den 7 december 1987 undertecknade president Reagan och generalsekreterare Gorbatjov INF-överenskommelsen om att skrota medeldistansmissiler i Europa. Detta avtal leder för första gången till en minskning av antalet existerande vapen (markbaserade Cruise, Pershing och SS2O), det förbjuder både utplacering av och framtida utveckling av missiler med en räckvidd av 500 till 5 000 kilometer, de mest destabiliserande vapnen i det nuvarande strategiska förhållandet i Europa.

Det multilaterala forumet Europeiska säkerhetskonferensen (ESK) har även skapat en möjlighet för USA och Sovjetunionen, tillsammans med 33 andra deltagare, att minska spänningarna och inleda förtroendeskapande åtgärder genom ett fritt utbyte av människor och idéer på kulturella, vetenskapliga och andra områden i enlighet med Helsingforsavtalets bestämmelser.

ESK är även ett forum för bilaterala samtal om minskade konventionella styrkor i Europa (CFE), som inleddes i mars 1989 i Wien. Detta är en äkta möjlighet att minska de provokativa militära upprustningarna från båda blockens sida i Europa, särskilt mot bakgrund av en serie av förslag från Sovjetunionens president Gorbatjov i maj 1989 om att reducera antalet konventionella vapen och kortdistanskärnvapen och motsvarande förslag från USAs president Bush om en 10-procentig minskning av USAs styrkor i Europa.

Denna utveckling beror till stor del på fredsrörelsens ansträngningar. I många länder har fredsrörelsen, tillsammans med arbetarrörelsen, under de senaste fem åren genomfört massdemonstrationer och andra kampanjer och därmed lyckats att medvetandegöra människor över hela Europa om faran med dessa vapen.

Samtidigt kan nya utvecklingar på kärnvapenområdet och supermakternas strategier, inklusive den ökade utplaceringen av kryssningsmissiler som avfyras från luften eller till havs, eller moderniseringen av existerande vapensystem, omintetgöra framstegen i INF-avtalet och drivkraften i pågående förhandlingar, om inte fredsrörelsen (inom vilken arbetarrörelsen har varit en ledande part i många länder och agerat på grundval av sin egen fredsstrategi) använder den drivkraft de arbetat upp.

Den västtyska landsorganisationen DGB och de socialdemokratiska partierna i Västtyskland, Danmark och Belgien har framlagt förslag om en 300 km lång korridor genom Centraleuropa, som ska vara fri från kärnvapen och offensiva vapen, för att motverka den destabiliserande effekten av att någon ny kortdistansmissil (upp till 500 km) utvecklas i stället för medeldistansvapnen. För att motverka undervattensmissiler (Submarine Launched Cruise Missiles, SLCMS) och andra havsbaserade vapen, som inte omfattas av något existerande avtal, har både danska SiD och norska LO (på sin kongress år 1985) föreslagit kärnvapenfria zoner i Skandinavien och dess territorialvatten och många ledare (som i de fem kontinenternas fredsinitiativ) har uppmanat till att man avlägsnar kärnvapnen från Stilla havet.

Vi lever sålunda i en tid, som innebär att fredsrörelsen har stora möjligheter. Sovjets president Gorbatjovs serie av nedrustningsförslag återspeglar Sovjetunionens djupgående ekonomiska och sociala problem. Gorbatjov är angelägen om att minska de militära utgifterna för att kunna anslå medel till inhemska behov. Gorbatjov och hans anhängare hoppas att liberaliseringsåtgärderna, som sammanfattas i begreppen glasnost och perestrojka, ska räcka för att stimulera den sovjetiska teknokratiska och intellektuella medelklassen att öka takten i den ekonomiska utvecklingen. Emellertid kan minskad anställningstrygghet och krav på ökad produktivitet leda till motstånd från Sovjetunionens arbetare. Som Gorbatjov sagt vid upprepade tillfällen är hans reformpolitik riskabel för byråkratins konservativa skikt, som känner sig säkrare med de traditionella stalinistiska strukturerna. Man kan anta att denna sistnämnda grupp inkluderar betydande personer inom militären. Dessa och andra spänningar – såsom beror på nationella krav – kommer att öka, eftersom en friare allmän opinion har börjat växa fram. Det är osäkert hur mycket politiskt utrymme demokratiskt sociala rörelser kommer att kunna skapa i Sovjetunionen och andra länder med samma sociala system i denna situation. Utgången i Polen och Ungern, liksom i Sovjetunionen, beror framväxande styrkebalans där alla spelare tar stora risker.

En ständigt fredlig och demokratisk utrikespolitik från västländernas sida är det bästa sättet att hjälpa de i Sovjetunionen och i Central- och Östeuropa som kämpar för mänskliga rättigheter och social rättvisa. Till skillnad från vad det kalla krigets förespråkare säger, så har en militaristisk politik i västländerna skapat en lämplig grund för Sovjetunionens inhemska förtryck. På samma sätt har för övrigt Sovjetunionens interventionspolitik i Afghanistan och i Öst- och Centraleuropa gjutit vatten på de propagandakvarnar i väst som kämpar för allt större militärbudgetar och för stöd till ”mindre onda” diktaturer i världen. Faktiskt har Sovjetunionens tillbakadragande ur Afghanistan och liberaliseringsprocessen inom östblocket som helhet varit en betydande utmaning för de i väst, såsom Storbritanniens premiärminister Thatcher, som motsätter sig populära europeiska initiativ för att minska de konventionella rustningarna, eller president Bush, som försöker att öka de offentliga utgifterna för vapensystem.

Det har alltid varit så, att en fredlig västpolitik skulle utgöra en mycket stor utmaning för den sovjetiska inrikespolitiken och dess internationella politik. Idag, när den sovjetiska ledningen liksom ledarna i Polen, Ungern och andra östeuropeiska stater i en mer begränsad utsträckning har valt att slå in på liberaliseringens väg skulle äkta fredsinitiativ från väst kunna få ännu större betydelse.

På kärnvapenområdet måste sådana initiativ dock sträcka sig längre än ”dubbelnoll”-lösningen och även omfatta stopp för och följas av en drastisk nedskärning av både strategiska och taktiska vapen, såsom ”trippel noll”-lösningen, ett avlägsnande av kortdistanskärnvapen i Centraleuropa, något som föreslogs av Västtyskland vid NATO-mötet i maj 1989.

Krigshotet kan inte bara bemötas på kärnvapenplanet. Mer än 500 000 soldater från Sovjetunionen utövar fortfarande militär kontroll över Öst- och Centraleuropa. För folken i dessa områden skulle ett tillbakadragande av ett betydande antal av de sovjetiska trupperna, en del av de nyligen framlagda förslagen från Sovjetunionen, verkligen främja demokratiseringsprocessen. Framgången för kandidaterna från Polens oberoende fackförening Solidarnosc vid landets val i juni 1989 beror naturligtvis på inhemska förändringskrafter, men även på förändringar i Sovjetunionens politik för hur militär styrka ska användas. Det är ett av många skäl till att medborgarna i västländerna absolut måste kräva att deras egna regeringar börjar bedriva en politik som går ut på att förmå supermakterna att dra sig tillbaka. Man kanske kunde börja med att föreslå zoner som vore fria från både sovjetiska och amerikanska kärnvapen och konventionella vapen.

Eftersom handling är viktigare än ord skulle en effektiv avvecklingspolitik också omfatta alltmer omfattande nedrustningsinitiativ, som inte nödvändigtvis kopplades till omedelbara åtgärder från motpartens sida. Det gäller framför allt åtgärder som rör vapensystem med en destabiliserande effekt. Även detta skulle utgöra en politisk utmaning mot den sovjetiska närvaron i Europa.

Normaliseringen av handelsrelationerna mellan öst och väst och ökade ekonomiska, kulturella och vetenskapliga utbyten är avgörande för att denna politik ska lyckas. Handel mellan Öst- och Västeuropa kan främja ekonomisk liberalisering och modernisering i öst, samt mildra de ekonomiska kriserna i väst. Enligt en uppskattning av det belgiska socialistpartiet (partistyrelsens resolution av den 23 maj 1987) skulle ytterligare 40 000 arbetstillfällen skapas i Belgien om dess handel (i procent av bruttonationalprodukten) med Comeconländerna ökades till samma nivå som Västtysklands handel med dessa länder.

En ökad handel gynnar även den politiska stabiliteten och både Öst- och Västeuropas frigörelse från stormakterna.

Utvecklingen av nya kontakter mellan den oberoende fredsrörelsen i väst och oberoende aktivister som kämpar för mänskliga och fackliga rättigheter i det östeuropeiska blocket är en positiv faktor i detta sammanhang. Det färskaste och mest betydelsefulla exemplet härpå är det internationella fredsseminarium som hölls i Warszawa i maj 1987. Där deltog 65 oberoende fredsaktivister från 14 väststater och mer än 150 polacker, däribland framstående ledare för Solidarnosc och Wolnosc i Pokoj (Frihet och fred), en ny oberoende fredsrörelse. WiP hade organiserat seminariet. IUL var för första gången representerat på ett möte av detta slag. Senare har IUL tillsammans med fackliga företrädare från Solidarnosc och från östeuropeiska länder diskuterat fackliga initiativ för fred vid 1988 års END-konvent i Lund, Sverige.

Ett annat viktigt exempel på sådana kontakter har varit samarbetet mellan representanter för oberoende rörelser i öst och väst, vilket i slutet av 1986 resulterade i ett gemensamt dokument, med titeln ”Att blåsa liv i Helsingforsavtalen”. I dokumentet, som riktar sig till medborgare och regeringar i länder som deltog i den europeiska säkerhets- och samarbetskonferensen (ESSK), står följande:

"Fred är mer än frånvaron av krig. Man kan bara uppnå en varaktig fred om man övervinner de olika politiska, ekonomiska och sociala faktorer som orsakar aggressioner och våld i de internationella relationerna samt i staternas inhemska förhållanden. En omfattande demokratisering av nationer och samhällen, inom vars ramar en kritisk allmän opinion också ska kunna utöva en effektiv kontroll över alla delar av militär- och säkerhetspolitiken, är en förutsättning för att skapa villkor, som kan leda till fred."

"För att avspänningspolitiken ska ge varaktiga resultat måste den stå på en stadig grund inte bara på regeringsnivå, utan även i samhällena. (...) Den officiella avspänningspolitiken borde skapa ramar som uppmuntrar till 'avspänning nedifrån'."

En facklig fredsstrategi bör ha följande beståndsdelar:

(a) För relationerna mellan supermakterna bör man stödja följande krav:

(b) När det gäller massförintelsevapen bör man stödja följande krav:

(c) Fackföreningsrörelsens egen politik och egna åtgärder:

Innehåll

(b) Militarismen

USAs president Eisenhower, som visste vad han talade om, var den som först använde uttrycket ”det militär-industriella komplexet” för att beskriva militärens och industrins gemensamma intressen, och deras väldiga politiska makt och förmåga att undergräva demokratisk utveckling. Idag är det militär-industriella komplexet en viktig faktor i USAs, Sovjetunionens och vissa andra europeiska länders utrikespolitik. Det dominerar den inhemska politiken i många länder i Afrika, Asien och Latinamerika.

”Irangate”-skandalen, som avslöjats av den amerikanska Kongressen, och M15-skandalen i Storbritannien, har ådagalagt försök av konservativa extremister i Reagan-administrationen och i Thatchers regering att upprätta hemliga och parallella myndigheter. Dessa har fått regeringsliknande befogenheter och är beredda att bryta mot lagen och undergräva demokratiska institutioner för att uppnå sina politiska mål i det fördolda.

Att allmänheten blev chockerad och överraskad över dessa avslöjanden är egentligen bara ett tecken på dess okunskap. Den internationella spänning som alstrats genom den globala konfrontationen mellan USA och Sovjetunionen och de båda ländernas försök att inta vad de betraktar som strategiska positioner i Afrika, Asien, Latinamerika och Europa har varit en avgörande faktor för militariseringen av politiken i största delen av den så kallade u-världen. Vad som nu framkommer är hur svårt det är att bedriva illegal militaristisk och omstörtande verksamhet utomlands utan att det får följder för den demokratiska strukturen i hemlandet.

I väst försöker inflytelserika kretsar att driva på världens militarisering genom att utnyttja koncept som ”nationell säkerhet” och ”konflikt med låg intensitet” som täckmantel.

Sådana ideologier utgör grunden för statsterrorism som utövas av militären mot det egna folket (som i Chile, Guatemala och Indonesien och, till ganska nyligen även i Argentina, Brasilien och Uruguay).

Konflikt med låg intensitet är en metod för indirekt militärintervention i ett läge, där man inte kan få folkets stöd för öppet krig. Det är därför ett sätt att kringgå demokratin i syfte att föra krig. Ett typiskt exempel är det ”krig via ombud” som USA för närvarande för mot Nicaragua.

Betecknande för ”nationell säkerhet” är att man förnekar de inhemska orsakerna till sociala konflikter och säger att all social konflikt beror på utländsk intervention. Detta har kallats för ”polisens tolkning av historien”.

När det gäller Sovjetunionens intressesfär så är militär makt det klister, som håller ihop blocket. Öst- och Centraleuropas kommunistiska regimer, med Jugoslavien som enda undantag, upprättades efter militära ockupationer, som skulle påtvinga dessa länder Sovjetunionens dominans. Varje gång protester förekom mot denna dominans (Ungern 1956, Tjeckoslovakien 1968) befästes den på nytt med militära, inte med politiska medel (även här utgör Jugoslavien det enda undantaget, förmodligen därför att det politiska priset för en militär intervention skulle ha blivit för högt). I Polen ledde det styrande kommunistpartiets försvagning 1980 i samband med konfrontationen med den fria fackföreningsrörelsen till att den hårda linjens militärer tog över år 1981. Den polska armén blev då Sovjetunionens garant och ombud i stället för partistrukturen, som brutit samman.

De reformer som Michail Gorbatjov har tagit initiativet till skulle kunna tyda på en vilja att minska arméns och den hemliga polisens makt i det sovjetiska samhället. Det återstår att se hur långt Gorbatjov och hans medhjälpare är beredda att gå, om de kan stå emot militärens hävdvunna intressen och i vilken omfattning militärens stöd till relationer mellan stater av sovjettyp kommer att påverkas.

I tredje världen har Sovjetunionen i första hand använt sig av sina militära och inte av sina politiska möjligheter för att utvidga sin kontroll (till exempel i Afghanistan, Angola, Etiopien och Sydjemen).

Det är långt ifrån bara supermakterna som använder militär makt som utrikespolitiskt instrument och det har utgjort ett hot mot de demokratiska institutionerna inte bara i USA utan i flera europeiska länder.

Militaristiska tendenser i den franska armén är en politisk faktor både inom landet och internationellt. Att en socialistisk regering godkände terroraktionen mot Greenpeace på Nya Zeeland och att den minister som bar främsta ansvaret för den fick en stående ovation på socialistpartiets kongress efter att han tvingats avgå till följd av skandalen är ett mått på militarismens förmåga att förvränga inrikespolitiken. En bidragande faktor till general de Gaulles beslut att bygga ett franskt kärnvapensystem som kontrollerades direkt av presidenten i stället för av militären var uppenbarligen att han misstrodde det franska militära etablissemanget på grundval av sina erfarenheter i Algerietkriget.

Högerkretsar försöker sedan en tid tillbaka politisera den brittiska armén. Kriget i Nordirland används för att testa strategier som syftar till att kontrollera en fientlig befolkning. Delar av den italienska armén (i synnerhet underrättelsetjänsten) har varit inblandade i antidemokratiska komplotter och militären i Grekland, Portugal, Spanien och Turkiet har varit alltför aktivt inblandade i sina länders politiska liv på senare tid för att man ska kunna lita på dem.

I stora delar av tredje världen är militarismen den styrande elitens främsta redskap för att behålla den inhemska kontrollen. I vissa fall är eliten i realiteten identisk med militären. I de flesta fall är det militära etablissemanget på ett eller annat vis kopplat till en av stormakterna och ingår i deras globala nätverk.

I Mellanöstern arbetar fler människor för armén än i något annat yrke, med undantag för jordbruket. Om man räknar samman irreguljära styrkor (som revolutionsgardisterna i Iran) eller miliserna (till exempel i Libanon) med de reguljära, är det möjligt att det finns så mycket som tio miljoner människor i militär tjänstgöring i regionen. Det stora flertalet stater i Mellanöstern styrs själva eller påverkas kraftigt av militären. Och dessa militärt styrda regeringar kränker alla, utan undantag, sina medborgares politiska och mänskliga rättigheter.

I Syd- och Östasien spelar militären en dominerade eller inflytelserik roll i regeringarna i Pakistan och Indonesien. Den påverkar kraftigt det politiska livet på Filippinerna, i Sydkorea och Thailand, i stor utsträckning för att tillvarata den lokala härskarklassens intressen. I Burma och Taiwan håller sig det styrande partiet (det enda som tillåts) kvar vid makten huvudsakligen med militära medel (i Taiwan har dock regimen nyligen gjort betydande eftergifter till demokratiska krafter). På Fiji störtades en demokratisk regering vid en militärkupp i maj 1987. I Japan har premiärminister Nakasone vidtagit psykologiska och politiska åtgärder för att återinföra och stärka militaristiska tendenser.

I Latinamerika utövar militären fortfarande starkt tryck på de civila regeringarna i Colombia, Guatemala, El Salvador, Argentina, Brasilien, Uruguay och andra, vilket hämmar den demokratiska utvecklingen. Chile är, trots val i oktober 1988 då general Pinochets regering röstades bort, fortfarande en tydlig militärdiktatur. Paraguay är en persondiktatur. Militären är dess främsta redskap och har också störst nytta av situationen.

I Afrika, till exempel i Etiopien och Somalia, har politikens militarisering aktivt främjats av rivaliteten mellan supermakterna. I södra Afrika drivs den på av strategin för ”konflikter med låg intensitet” som tillämpats av Sydafrika mot dess grannar (främst Angola och Moçambique, men också andra länder, i Angolas fall med aktivt stöd av USA). Sydafrika självt är ett militariserat samhälle, och militären har en egen representation på alla nivåer i förvaltningen. Förmodligen har man också den avgörande kontrollen över politiska beslut. Med mycket få undantag förlitar sig regeringarna i Afrika främst på militär kontroll för att hålla sig kvar vid makten.

Militarismens huvudfunktion, som ideologi och system i tredje världen, är kontrollen över landsbygds- och stadsbefolkningarna och inte minst fackföreningsrörelsen. Man försöker att skaffa sig denna kontroll genom att tillgripa eller hota med våld. Militärens uppgift är inte att försvara landet utan att försvara den härskande klassens privilegier. (Av de 145 krig som utkämpats i tredje världen sedan andra världskrigets slut har det stora flertalet varit inbördeskrig.)

I den mån som militarismen i tredje världen är kopplad till supermakternas strategier och intressen, vilket den mycket ofta är, kan den bli den utlösande faktorn i en global kärnvapenkonflikt. Att supermakterna och mellanmakter, som Frankrike, ökar sin militära närvaro i tredje världen, och den intensifierade utvecklingen av havsbaserade militära system som kryssningsmissiler på ubåtar, ökar detta hot. Enligt en uppskattning gjord av Internationella Fredsbyrån finns det nu minst 8 900 strategiska och 6 600 taktiska kärnvapen till sjöss.

En facklig fredsstrategi måste också omfatta sätt att bekämpa militarismen på alla plan, nationellt och internationellt, och bidra till att de väpnade styrkorna ställs (eller behålls) under demokratisk kontroll. Den bör bland annat omfatta följande element:

Innehåll

(c) Dödsindustrins politik

Sedan 1945 har en permanent krigsindustri byggts upp runt om i världen. Militärutgifter tar en växande andel av de totala offentliga utgifterna, viktiga industrigrenar är i ökad utsträckning beroende av militära kontrakt, vapenexporten utvidgas och militär forskning och utveckling växer på bekostnad av civil forskning.

Stockholms Internationella Fredsforskningsinstitut SIPRI uppskattade att ca 850-870 miljarder USA-dollar spenderades på militärutgifter i världen år 1986 och att utgifterna årligen ökade med 3 %. I USA har tillväxttakten varit mycket högre (år 1984 var den så hög som 5,4 %) men betydande ökningar har också noterats i tredje världen. I många länder, inklusive större delen av Västeuropa, tar militärutgifterna en ökande andel av bruttonationalprodukten (BNP).

USA och Sovjetunionen har världens största militärindustrier. USAs industri är mer kapitalintensiv och Sovjetunionens industri är mer arbetskraftsintensiv, men bägge har höga omsättningar och exporter (USA hade 34 % av vapenexportmarknaden år 1982-1986, Sovjetunionen 31 %). De är stora arbetsgivare (år 1976 sysselsatte USAs försvarssektor 4,8 miljoner personer).

De mest betydande vapenindustrierna i Västeuropa finns i Storbritannien, Frankrike, Västtyskland och Italien. ETUI (Europeiska fackföreningsinstitutet) uppskattade att vapenindustrin i Storbritannien år 1981 både direkt och indirekt sysselsatte 750 000 arbetare, den franska militärindustrin 500 000 och Västtysklands vapenindustri 300 000. Inom Warszawapakten har Östtyskland och Tjeckoslovakien betydande militärindustrier.

I tredje världen är de största producenterna de industriellt utvecklade länderna Brasilien, Israel, Indien, Taiwan, Argentina och Sydafrika, med Israel och Brasilien som de ojämförligt största exportörerna. I de flesta fallen specialiserar sig dessa länder på mindre vapen och ammunition och saknar västerländska vapenproducenters högteknologiska bas. Argentina och Brasilien är emellertid även viktiga tillverkare och exportörer av pansarfordon och i Sydafrika tillverkas långdistansartilleri, som har exporterats till Chile.

Medan rustningsindustrin i väst som helhet inte kan sägas ha någon framstående plats i ekonomin, så håller den antingen sin position, när andra branscher går tillbaka eller växer snabbare än andra industrigrenar (som i Italien). Vad som är ännu viktigare är att rustningsindustrierna tenderar att dominera viktiga högteknologiska branscher inom ekonomin, såsom elektronik, rymdteknik och skeppsbyggnad. Det får stora följder för den allmänna ekonomiska prestationen, ekonomisk planering och sysselsättning.

Rustningsindustrin kräver högutbildad arbetskraft. I ett färskt uttalande (augusti 1987) uppskattade ILO att 20 % av världens alla ingenjörer och vetenskapsmän, som arbetade med forskning och utveckling, arbetade med militära projekt. I Frankrike var enligt en uppskattning av ETUI 19,8 % av de anställda i militärindustrin tekniker, medan teknikerna endast utgjorde 4,2 % av den totala arbetskraften.

Ytterligare en viktig aspekt av den högteknologiska militärindustrin är dess ökande användning av forskning och utveckling. SIPRI uppskattade att 1/4 av världens utgifter för forskning och utveckling år 1986 hade militära ändamål, motsvarande 85-100 miljarder USA-dollar. USA och Sovjetunionen svarar för 3/4 av världens totala militära forskning och utveckling. De andra större militära forsknings- och utvecklingsländerna är Storbritannien, Frankrike, Kina och Västtyskland. Militär forskning och utveckling har ökat snabbt (15 % i USA och 25 % i Västtyskland från mitten på 70-talet).

I några länder har under senare år den totala forskningen och utvecklingen, som finansieras av regeringen, tenderat att minska i relation till forskning och utveckling för militära ändamål. Så är fallet i Storbritannien, som ägnar halva sin totala budget för forskning och utveckling åt försvaret, och i mindre utsträckning i Sverige (SIPRI, 1986).

Detta är kanske den mest upprörande konsekvensen av militarismen. Ju mer resurser världen offrar på militär forskning, som vanligen rör produktorienterad tillämpad teknik, desto mindre resurser finns det för grundforskning. Grundforskning är nödvändig för vetenskaplig och ekonomisk utveckling. Militär forskning och utveckling är vidare en sporre för kapprustningen. Den främjar utvecklingen av ännu mer sofistikerade, dyrbara militära systern, som allt snabbare blir förlegade.

Militär produktion har ofta ansetts vara en motor i den industriella utvecklingen och en stabil källa för inkomster och sysselsättning. Idag är länder som Indonesien och Singapore lockade av militär export från Frankrike eller Italien på grund av överenskommelser om att tillverka några av komponenterna lokalt. Men i industriländerna kan detta inte längre rättfärdigas. Rationaliseringen inom industrin minskar antalet arbetstillfällen och leder till högre kapitalkostnader; inhemska budgetrestriktioner tvingar tidigare skyddade företag att konkurrera på världsmarknaden. Många vapenfabrikanter, som den privata franska rymdfirman Dassault, har nu stora svårigheter.

Vapenhandeln har blivit räddningen för många hotade vapenproducenter, särskilt i små länder med liten inhemsk efterfrågan. Färska skandaler har uppmärksammat omfattningen av vapenhandeln, både den officiella och den inofficiella, den legala och den illegala. Det svenska företaget Bofors och belgiska PRB har varit föremål för utredningar om illegal export till Iran och USA har upplevt en stor skandal som gäller export till Iran för att finansiera Contras i Nicaragua. Tredje världens producenter som Kina och Brasilien har till och med färre restriktioner för vapenexport än västländerna och Sovjetunionen och de är djupt inblandade i många pågående konflikter. Många tillverkare har tjänat pengar på båda sidor i kriget mellan Iran och Irak: år 1986 exporterade 28 länder vapen till både Iran och Irak (SIPRI, 1987).

Den globala vapenindustrins ekonomiska och politiska roll är mycket betydande och destruktiv.

Det ligger i denna industris intresse att upprätthålla internationella spänningar. Man är inte intresserad av storkrig utan av krigshotet och av relativt små regionala och lokala krig. Genom det politiska inflytande som rustningsindustrins lobby utövar i de främsta vapenproducerande länderna, blir den en aktiv faktor i internationell politik i stället för att bidra till mindre spänningar och till att finna förhandlingslösningar på konflikter.

Genom det stöd man får och beroendeförhållandet man har med det militära etablissemanget hjälper ’vapenlobbyn’ etablissemanget att behålla sin makt. Det är en viktig bidragande faktor till att stärka militarismen. I många industriellt utvecklade länder i tredje världen (till exempel Argentina, Brasilien och Egypten) ägs rustningsindustrin i själva verket av militären, vilket ger denna en oberoende och mäktig ekonomisk grund att stå på.

Eftersom en stor del av vapenhandeln inte skulle accepteras av allmänheten om den kände till den, åtminstone i de demokratiska länderna, och därför skulle skäras ned kraftigt eller stoppas, bedriver vapenindustrin hemlig verksamhet som måste betraktas som omstörtande. I många demokratiska länder går vapenindustrins politik, i synnerhet när det gäller export, stick i stäv mot regeringens uttalade utrikespolitiska mål. Till och med små, neutrala länder som Sverige och Schweiz har vid flera tillfällen hamnat i pinsamma situationer till följd av att deras vapenindustris politik stått i strid med den officiella regeringspolitiken (till exempel försäljningen av schweiziska Pilatus-plan till Guatemala och Bofors illegala försäljning av vapen till konfliktområden i tredje världen via Jugoslavien och Singapore).

En facklig fredsstrategi måste därför omfatta följande:

Fackföreningsrörelsen redan tagit initiativ på den sista punkten i ett antal länder, och de skulle kunna ligga till grund för det fortsatta arbetet:

På regeringsnivå har endast ett land besvarat FNs krav på att göra en omfattande plan för omläggning: Sverige, i rapporten "Med sikte på nedrustning" av Inga Thorsson.


Innehåll

Vad fackföreningarna kan göra

I början av denna rapport skrev vi att fackföreningsrörelsens resurser och handlingsmöjligheter har sitt ursprung i dess traditionella funktioner och att de bäst kan ses utifrån dess grundläggande intressen.

Arbetarrörelsens verktyg är organisering, som kan användas direkt (stridsåtgärder på arbetsplatsen) eller indirekt (politiska kampanjer, demonstrationer m.m.).

En facklig fredsstrategi måste grunda sig på en effektiv användning av organiseringsresurserna, i första hand för att utbilda och förbereda de egna medlemmarna för handling, och i andra hand för att organisera och påverka allmänna opinionen.

Fackföreningsrörelsen har blandade erfarenheter av att ta itu med krigsfrågan direkt. Före första världskriget kunde fackets agerande i fredsfrågan vara ganska effektivt i en del begränsade situationer. När Norge bröt sig loss från Sverige år 1905 bemöttes krigshotelser från svenska högern och militaristiska kretsar med ett varsel om generalstrejk från fackföreningsrörelsen i båda länderna. Detta banade väg för fredliga förhandlingar om Norges självständighet. När det senare uppstod en större konflikt visade sig fackets politiska vilja alltför svag för att ta överhanden.

Även om Andra internationalen före 1914 förklarade sig vara motståndare till krig, som, om nödvändigt, skulle stoppas med en internationell generalstrejk, bröt socialisternas krigsmotstånd i praktiken samman när det nationalistiska och militaristiska trycket visade sig vara starkare i de flesta europeiska länderna och senare i USA. När allmänna opinionen hade blivit medveten om vilket otroligt högt pris man hade fått betala för kriget, både i människoliv och i materiell förstörelse, spelade dock fackföreningsrörelsen en framskjuten roll för att få slut på kriget i ett antal viktiga länder (Tyskland, Österrike-Ungern och Ryssland).

Under 1920- och 30-talen hade fackföreningsrörelsen förlorat sin kamp mot kriget långt innan andra världskriget bröt ut, då fascisterna krossade både facken och vänsterpartierna i Italien (1922), Tyskland (1933), Österrike (1934) och slutligen Spanien (1936-1939). Detta var ytterligare ett bevis - om det nu behövs - på det direkta sambandet mellan kampen för demokrati och kampen för fred.

Omedelbart efter andra världskrigets slut anslöt sig största delen av fackföreningsrörelsen till ena eller andra parten i det kalla kriget. Man accepterade på båda håll sina egna regeringars tolkningar av den globala konflikten. Under de senaste tjugo åren har fackföreningsrörelsen i flera viktiga länder dock på nytt börjat tänka och agera fritt och kritiskt. Anledningen är främst att allmänheten har blivit mycket mer medveten, framför allt har man kommit till insikt om kärnvapenhotet och till följd av Vietnamkriget och kommunistsystemets gradvisa politiska förfall.

Särskilt i kärnvapenfrågan har ett antal viktiga landsorganisationer på nytt använt sig av fackets traditionella handlingsmetoder.

Ett tidigt exempel i Europa var att den tyska landsorganisationen DGB 1958 med framgång hotade med en generalstrejk för att förhindra att Konrad Adenauers konservativa regering, med Franz Josef Strauss som försvarsminister, utrustade Västtyskland med kärnvapen. Man överlät i stället åt USA att kontrollera kärnvapnen i Tyskland.

Kritiken mot USAs och Sovjetunionens medeldistansrobotar ledde till att strejkvapnet återigen användes som protest i Västtyskland. DGB organiserade en varningsstrejk för fred den 6 oktober 1983. Omkring 8 miljoner arbetstagare deltog. Strejken genomfördes trots protester från arbetsgivarhåll, där man hävdade, att arbetarna hade överskridit sina fackliga rättigheter när de genomförde den fem minuter långa strejken.

Liknande strejker har ägt rum i Finland (27 oktober 1983), Belgien, Nederländerna och Danmark.

År 1986 ägde en andra omgång sådana strejker rum i Danmark, Norge och Finland. Svenska LOs kongress beslutade, med en knapp majoritet, att inte delta.

Fackföreningsrörelsens möjligheter att agera är fortfarande till stor del outnyttjade. Därför bör detta försök att utarbeta en facklig fredsstrategi ses som ett bidrag till arbetet för att uppnå den samstämmighet som gör gemensamt agerande möjligt för arbetarrörelsen och oberoende fredsrörelser, andra intressegrupper och befrielserörelser, överallt där deras agerande är förenligt med arbetarrörelsens krav på social rättvisa, demokrati och frihet.